Kan inte göra annat än att bli upprörd och en aning förbannad. Hur i hela fridens namn kan man vara så hjärtlös att man nästan har ihjäl sin flickvän? Jag är fruktansvärt tacksam över att jag aldrig behövde uppleva samma sak som Emma (blev slagen blodig en gång av den anledningen att han blev nekad min nakna kropp. Han försökte också, upprepade gånger, att strypa mig m.m. - läs här!). Kan inte sätta mig in i hur det måste kännas att inte kunna prata eller röra sig ordentligt tack vare någon som man älskat. Det är vid såna här tillfällen som man skall vara glad över att man klarade sig lindrigt undan.

Någonting annat som upprör är bristen på kunskap kring det här med kvinnomisshandel. Läste bland annat en artikel på Aftonbladet där det redovisades att var tredje sköterska/läkare anser att det är kvinnans fel att hon blir utsatt för våld. Kan säga som så att det, i majoriteten av fallen, är mannen som har problem och inte tvärtom.

Det känns som att det är dags att man utbildar och informerar personalen tillräckligt, så att de kan erbjuda de utsatta rätt sorts hjälp. De får det nämligen inte idag av den anledningen att många inom vården väljer att inte dokumentera skadorna samt fråga hur de har uppstått - eftersom de anser att det inte är relevant.