There's no place like home
Publicerat den
Efter att ha spenderat fyra dagar hos Dennis föräldrar är vi äntligen (!) hemma och det känns freaking awesome. Det ska bli så otroligt skönt med lugn och ro samt att jag längtar efter att få sova i min/vår säng. Det har varit ett helvete de senaste nätterna av den anledningen att jag får ont i kroppen samt att jag inte kan sova om jag inte får bre ut mig ordentligt eller om jag inte kan ha täcket över huvudet.
Tidigare under dagen sade jag att livsglädjen samt mitt goda humör kommit tillbaka, men under eftermiddagen ändrades det snabbt då stämningen i huset inte var den bästa av den anledningen att Marcus vägrade gå ut med Zeke (hunden) och lade ansvaret på oss då han hellre ville göra annat. Dennis försökte då förklara för honom att vi inte är ansvariga för Zeke då vi inte bor där samt att vi inte blivit ombedda att rasta honom i och med att Marcus skulle göra det. Han vägade dock och det resulterade i att jag tog på mig skorna, tog kopplet, slängde igen dörren och tog med mig Zeke.
Dennis upptäckte smällen och stormade då ut på gården för att höra vad som var fel. Jag vägrade dock svara och det slutade då med att han skrek argt åt mig, vilket inte uppskattades då han hade en R-liknande ton i rösten. Efter att han stoppat samt kommit fram till mig började jag att gråta en skvätt, men inte pga. hans tonläge utan pga. bristen på respekt från Marcus sida.
Jag försöker ständigt vara en bra djurägare, men jag anser mig själv vara en djurplågare som låter katterna sova i badrummet under nätterna för att de inte ska riva i tapeten. Nu verkar de dock inte lida av det då de har tillgång till låda, mat och vatten, klösbräda, någonstans att sova samt varandra. Trots det känns det så oerhört fel vilket gör att jag skäms och när Marcus sade att han hellre ville äta godis istället för att gå ut med Zeke blev jag så arg samtidigt som jag kände mig förolämpad i och med att jag sliter för att bli bättre på att ta hand om samt uppfostra Eira och Engla.
Nu kanske detta inte är någonting som de flesta skulle reagera på, men jag blir så besviken samt ledsen och arg över dessa prioriteringar. Hur kan man vara så egoistisk och bara tänka på sig själv? Våra djur är beroende av oss och då kan vi inte bara strunta i dem.
När vi satte oss i bilen för att åka till tåget kändes det genast bättre och ännu bättre kändes det när vi klev innanför dörren till lägenheten. Vi var dock tvungna att gå till Ica för att köpa kattmat samt kattsand då det var slut, men det kändes iaf skönt att veta att man äntligen var i Västerås. Hemma.
I skrivandets stund sitter vi och latar oss då vi anser att vi har gjort oss förtjänade av det. Vi har inte gjort någonting speciellt, men efter dagens bravader kändes det välbehövligt. Vad resten av kvällen kommer att bjuda på vet jag inte, men förmodligen kommer vi att titta på tv en stund innan vi går och lägger oss.
Tänkte avsluta inlägget med att tacka Dennis familj för att vi fick komma samt tacka för påskäggen.
Tidigare under dagen sade jag att livsglädjen samt mitt goda humör kommit tillbaka, men under eftermiddagen ändrades det snabbt då stämningen i huset inte var den bästa av den anledningen att Marcus vägrade gå ut med Zeke (hunden) och lade ansvaret på oss då han hellre ville göra annat. Dennis försökte då förklara för honom att vi inte är ansvariga för Zeke då vi inte bor där samt att vi inte blivit ombedda att rasta honom i och med att Marcus skulle göra det. Han vägade dock och det resulterade i att jag tog på mig skorna, tog kopplet, slängde igen dörren och tog med mig Zeke.
Dennis upptäckte smällen och stormade då ut på gården för att höra vad som var fel. Jag vägrade dock svara och det slutade då med att han skrek argt åt mig, vilket inte uppskattades då han hade en R-liknande ton i rösten. Efter att han stoppat samt kommit fram till mig började jag att gråta en skvätt, men inte pga. hans tonläge utan pga. bristen på respekt från Marcus sida.
Jag försöker ständigt vara en bra djurägare, men jag anser mig själv vara en djurplågare som låter katterna sova i badrummet under nätterna för att de inte ska riva i tapeten. Nu verkar de dock inte lida av det då de har tillgång till låda, mat och vatten, klösbräda, någonstans att sova samt varandra. Trots det känns det så oerhört fel vilket gör att jag skäms och när Marcus sade att han hellre ville äta godis istället för att gå ut med Zeke blev jag så arg samtidigt som jag kände mig förolämpad i och med att jag sliter för att bli bättre på att ta hand om samt uppfostra Eira och Engla.
Nu kanske detta inte är någonting som de flesta skulle reagera på, men jag blir så besviken samt ledsen och arg över dessa prioriteringar. Hur kan man vara så egoistisk och bara tänka på sig själv? Våra djur är beroende av oss och då kan vi inte bara strunta i dem.
När vi satte oss i bilen för att åka till tåget kändes det genast bättre och ännu bättre kändes det när vi klev innanför dörren till lägenheten. Vi var dock tvungna att gå till Ica för att köpa kattmat samt kattsand då det var slut, men det kändes iaf skönt att veta att man äntligen var i Västerås. Hemma.
I skrivandets stund sitter vi och latar oss då vi anser att vi har gjort oss förtjänade av det. Vi har inte gjort någonting speciellt, men efter dagens bravader kändes det välbehövligt. Vad resten av kvällen kommer att bjuda på vet jag inte, men förmodligen kommer vi att titta på tv en stund innan vi går och lägger oss.
Tänkte avsluta inlägget med att tacka Dennis familj för att vi fick komma samt tacka för påskäggen.
INGET TACK TILL MIG? :(
Jag offrade faktiskt väldigt dyrbar tid på er ! :O
Fellnert