Piss, skit och vademecum.
Publicerat den
De senaste dagarna har varit jobbiga då jag har börjat att längta efter barn igen. För mig är det sämsta möjliga tillfälle och jag blir allmänt frustrerad då jag av olika anledningar inte vill känna såhär just nu. Det är dock väldigt svårt med tanke på att jag har 7st bekanta som ska ha barn inom kort och man kan inte vara annat än avundsjuk.
Eftersom det inte finns några som helst förutsättningar vad gäller utbildning och ekonomi (samt Dennis ålder) måste jag försöka att ändra mina tankegångar. Det är dock svårt med tanke på att jag började längta redan för 3 år sedan. Att man har en underbar pojkvän hjälper inte speciellt mycket heller eftersom man då blir att längta ännu mer. Jag visste dock redan innan vi blev tillsammans att saker skulle gå långsammare än jag hoppats på, men det var en smäll jag var beredd att ta och jag ångrar mig inte idag även om jag hade hoppats på att vi skulle vara på samma våglängd. Så går det när man blir tillsammans med en yngre kille.
Längtan håller på att äta upp mig inifrån och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Innerst inne vill jag att Dennis ska ändra sig och säga att även han vill ha barn snart, men att skaffa barn är inte så bara. Man ska ha tid, ork och pengar till det och för tillfället finns nog inget av det. Ibland önskar jag att jag gjort annorlunda val i livet, men då hade jag inte varit tillsammans med Dennis idag och det är jag otroligt tacksam över att jag får vara. ♥ Jag älskar honom något enormt.
Som det är nu vill jag bara att tiden ska gå snabbt så att jag får fixa skolan och eventuellt skaffa ett jobb. Jag vet att det finns de som skulle bli besvikna på oss om jag blev gravid när ingen av oss har jobb, så vi får väl försöka att göra de till lags eftersom det förmodligen skulle bli ett jävla liv annars.
Detta är ett känsligt ämne och varje gång jag pratar om barn eller tänker på min längtan blir jag att gråta, så därför väljer jag att avsluta här. Tack och hej, leverpastej.
Eftersom det inte finns några som helst förutsättningar vad gäller utbildning och ekonomi (samt Dennis ålder) måste jag försöka att ändra mina tankegångar. Det är dock svårt med tanke på att jag började längta redan för 3 år sedan. Att man har en underbar pojkvän hjälper inte speciellt mycket heller eftersom man då blir att längta ännu mer. Jag visste dock redan innan vi blev tillsammans att saker skulle gå långsammare än jag hoppats på, men det var en smäll jag var beredd att ta och jag ångrar mig inte idag även om jag hade hoppats på att vi skulle vara på samma våglängd. Så går det när man blir tillsammans med en yngre kille.
Längtan håller på att äta upp mig inifrån och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Innerst inne vill jag att Dennis ska ändra sig och säga att även han vill ha barn snart, men att skaffa barn är inte så bara. Man ska ha tid, ork och pengar till det och för tillfället finns nog inget av det. Ibland önskar jag att jag gjort annorlunda val i livet, men då hade jag inte varit tillsammans med Dennis idag och det är jag otroligt tacksam över att jag får vara. ♥ Jag älskar honom något enormt.
Som det är nu vill jag bara att tiden ska gå snabbt så att jag får fixa skolan och eventuellt skaffa ett jobb. Jag vet att det finns de som skulle bli besvikna på oss om jag blev gravid när ingen av oss har jobb, så vi får väl försöka att göra de till lags eftersom det förmodligen skulle bli ett jävla liv annars.
Detta är ett känsligt ämne och varje gång jag pratar om barn eller tänker på min längtan blir jag att gråta, så därför väljer jag att avsluta här. Tack och hej, leverpastej.
Jag förstår precis hur du känner... Man vill en sak så mycket, och samtidigt kan man inte göra det :S
Anonym