What's wrong?
Publicerat den
Någonting som jag tänker på väldigt ofta, jag skulle vilja säga dagligen, är mig själv. Under mina 20 år har jag inte kunnat lista ut vem jag är och det är någonting som jag så gärna skulle vilja göra. Jag känner delar av mig själv, men inte hela människan och jag tror att det är en anledning till att jag har mått och mår som jag gör. Jag känner mig halv. Undrar vart den andra halvan har tagit vägen.
Jag vet vad jag vill få ut av livet och jag har mina mål, men det som saknas i mitt liv just nu är självkänsla och självförtroende. Jag tror att det skulle ha en stor inverkan på mig.
Rent generellt så mår jag inte dåligt, men det händer att jag börjar att tänker på saker och när jag väl gör det är det svårt att sluta. De senaste två dagarna har jag haft ångest över hur jag ser ut och jag kan inte sluta tänka på hur jag ska bära mig åt för att förbättra det.
Jag vet inte om många känner till det, men jag har under många år äcklats av mig själv och jag antar att det beror på min uppväxt och mina erfarenheter vad gäller förhållanden. De finns de som har sagt att jag är mullig trots att jag är 165cm och väger 55kg, vilket har gjort att jag fått en ganska skev bild av hur en man vill att hans kvinna ska se ut. Jag har alltid uppfattat det som att den ultimata kvinnan ska vara lång, överdrivet smal, blond, stora bröst och en grym självkänsla. Den beskrivningen stämmer inte in på mig ett dugg och det har gjort att jag känner mig oduglig.
Dennis har många gånger sagt att han älskar mig precis som jag är, eftersom det är jag, men trots det känner jag mig inte duglig. Det spelar ingen roll hur många gånger han säger att jag är perfekt, det går inte in i skallen. Den dagen jag är perfekt är den dagen då jag är nöjd med mig själv. För tillfället känns det som att den dagen är en evighet bort.
I samband med mitt förhållande med Billy nämnde jag det här med bröstförstoring och det är inte förrän nu som jag faktiskt överväger att göra en. Jag vet att många karlar föredrar äkta, men jag har också hört att det är attraktivt med en god självkänsla. Någonting som jag inte har haft på flera år. Jag vill kunna gå med huvudet högt och vara nöjd med mig själv istället för att gömma mig i bakgrunden nu eftersom jag skäms så mycket över mig själv.
Under en längre tid har jag känt mig som hälften man, hälften kvinna och det beror på att jag är så pass kurvig nertill, men inte upptill. Eftersom jag lagt mitt förflutna bakom mig (någorlunda) tror jag att det är den största anledningen till att min självkänsla är så pass låg idag och i dagsläge känns det som att det endast är en bröstförstoring som kan få mig att bli nöjd med mig själv.
När jag ser hur fina alla blivit kan jag inte låta bli att bli avundsjuk. Alla har någonting som inte jag har och för tillfället är det en personlighet och ett fint yttre. Jag har haft samma kupa sen jag var 14 år och jag tycker att det är pinsamt. Som om jag stannat i utvecklingen i förtid.
Många tycker säkert att jag är löjlig som känner såhär, men det är tyvärr ingenting jag kan råför. Jag hoppas på att jag en dag ska ändra uppfattning om mig själv så att jag slipper gå igenom någon operation, men det är som med allt annat: det återstår att se.
Förutom min osäkerhet över mig själv är jag deppig över tisdag. Domen fastställs då och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Det kanske är bäst att inte ha några förväntningar alls då jag är rädd för vad de kommer att komma fram till. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska ringa till domstolen på eftermiddagen och fråga vad domen blev eller om jag ska invänta brevet. Brevet kommer jag att få vilket fall som helst, så jag funderar nästan på om jag inte ska vänta in det eftersom jag är så otroligt rädd för vad de ska säga om jag hör av mig via telefon. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta innan det dimper ner i brevlådan.
Nej, nu skiter jag i det här och fortsätter att läsa i min bok så att jag kan påbörja recensionen någon gång!
"Jag har alltid uppfattat det som att den ultimata kvinnan ska vara lång, överdrivet smal, blond, stora bröst och en grym självkänsla. "
Den beskrivningen stämmer inte in på mig heller!
Jag är 173cm , riktigt mullig, brunett ( egentligen blond), stora bröst ( som jag verkligen vill ha bort!!) och världens sämsta självkänsla.
Det suger riktigt hårt, att ha den kroppen som man inte vill ha.
Dock det där med att jag är mullig, nu skiter jag ganska hårt i det, nu när jag är gravid, men oj vad jag kommer klaga efter att jag ploppat ut ungen .. haha! sambon kommer få riktigt rå damp på mig! :D
Men brösten stör mig så mkt. Har D-DD kupa, beror på vad det är för modell på BH:n , skulle hellre ha B kupa .. eller ialf C .. Men det får jag väl drömma om ^^
kanske inte hjälpte dig precis, men ville bara skriva att ja vet hur de känns att inte trivas i sin kropp.
Men försök ta åt dig av det Dennis säger om dig, att du är fin osv..
Jag försöker alltid ta åt mig av det Marcus säger, det hjälper faktiskt riktigt mkt!! =) Han brukar till och med sitta o nypa i "fläsket" ibland och kalla det för att mysa ;D hah! då skrattar jag ofta åt honom , och nyper honom i det lilla han har :P
Sara Hagelberg
Gumman <3
Jag vet precis hur du känner dig, jag upplever samma sak, jag känner mig kvinnlig vid rumpan och benen men överkroppen känner jag mig som en karl. Jag har haft ganska bra självförtroende men det var då höften och brösten var mer propetioneliga, nu när höfterna blivit lite större så känns brösten och överkroppen efter, Det är som att jag gick in i puberteten nu xD höfterna blivit större, får lättare finnar nu än tidigare även fast jag tvättar ansiktet lika som jag alltid gjort. Men brösten har alltid vart likadana sen 15 års ålder! Och det har jag märkt nu på senare tid, och det trycker ner mitt självförtroende, jag vill så gärna göra bröstförstoring då jag inte tror att mina bröst växer mer. Har sett på plastikkirurgerna på Tv4 plus och det är många som gör bröstförstoring här i Sverige och det funkar bra och dom blir och känna sig mer kvinnliga, jag vill också vara en av dom. Brösten spelar verkligen en stor roll i sitt självförtroende. Det är inte bara för att männen ska bli mer intresserade, min Daniel tycker om mig precis som jag är nu, det sitter liksom hos en själv, kunna köpa den där snygga klänningen som satt bra överallt förutom upptill, och känslan att känna sig mer kvinnlig och kanske kan bjuda mer på sig själv i sängen osv.. Men det kommer typ sist på listan att bli attraktiv i sängen, vi tjejer vill vara attraktiva vardagligt, i snygga kläder och att folk ser att man har självförtroendet.
Så jag förstår dig totalt gumman, det är som om jag skulle ha skrivit ditt inlägg nästan.
Love u Gumman <3
Elina
Kunde inte ha sagt det bättre själv: "Det spelar ingen roll hur många gånger han säger att jag är perfekt, det går inte in i skallen. Den dagen jag är perfekt är den dagen då jag är nöjd med mig själv." Du är inte ensam om att tycka så :) Jag vet att det inte hjälper att andra känner likadant (åtminstone tycker inte jag det), men det kanske på nåt sätt är skönt att veta.
Emma