Hjärnspöken
Publicerat den
Den senaste tiden har jag känt en längtan efter barn och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att tankarna ska försvinna. Dessa tankar drabbar mig alltid under våren och försvinner i slutet av sommaren. Det har varit så sen jag var 17 år och det verkar inte vilja försvinna.
Jag har tidigare sagt att man alltid ska följa sitt hjärta, men denna gång känner jag att det är bäst att gå på förnuft. Det känns jobbigt att behöva göra det, men jag antar att det lönar sig i slutändan.
Nästan alla drabbas av denna längtan någon gång, men att den ska komma vid sämsta möjliga tillfälle är minst sagt irriterande. Igår var det så jobbigt att jag blev tvungen att prata med Dennis och berätta hur jag känner och tänker. Anledningen till att det var och är jobbigt beror just på att hjärtat säger en sak medan hjärnan säger en annan. Tänk om de kunde samarbeta någon gång?!
Under vårat samtal berättade Dennis att tanken också har slagit honom. Om han hade varit några år äldre hade han inte tvekat en sekund, men eftersom han faktiskt är yngre än mig känner han att han iaf vill fylla 17-18 år. Vi har sedan diskuterat det här med skolan. Det här är min sista chans att gå klart och jag känner därför att jag verkligen måste sköta mig så att det inte blir något krångel. Det är lättare för Dennis eftersom han har 5 år på sig att gå klart, men jag måste verkligen göra det nu. Om någonting kommer ivägen är det kört. Det sägs dock att allting går att lösa, men ibland tvivlar jag starkt på det.
Med tanke på vad barn faktiskt innebär diskuterade vi det mer ingående och Dennis tycker att det känns bra om vi har gått klart skolan och om någon har jobb. Han kommer att söka jobb så fort vi har flyttat (då han vill bidra så jag slipper betala det mesta med mitt studielån) och jag tänkte att jag skulle göra det till i början av 3:an så att jag inte tar mig vatten över huvudet med tanke på att det var så länge sedan jag gick i skola på heltid.
Vi har alltså varken bestämt eller planerat någonting, utan vi tar det som det kommer helt enkelt. För mig känns det bäst att försöka gå klart skolan och skulle det dyka upp en eventuell graviditet under skoltiden blir det så att barnet kommer efter studenten.
Just nu vill jag inte tänka så mycket på barn överhuvudtaget eftersom jag vet att det ändå inte skulle fungera. Därför vill jag få bort dessa tankar ur huvudet och för att hjälpa det på traven har jag gett förslaget att vi ska köpa två stycken kattungar. Dennis tyckte att det lät som en bra idé och vi har därför sagt att vi ska köpa katterna lagom till min födelsedag. Då får de agera bebisar så länge.
Att ha denna längtan är jobbig för mig, men det känns faktiskt bra att förnuftet för en gångs skull säger ifrån och att jag kan hålla mig till det.
Nu när jag har gått igenom detta lite grann vet jag vad många av er tänker så jag får väl säga det också: Som många kanske vet så har jag planerat barn med två stycken, men ingen av gångerna har jag gjort det av rätt anledning. Anledningen till att jag planerade barn med R var för att jag inte kände mig älskad av honom. Jag var för svag för att ta mig ur förhållandet just då och var beredd att göra allt för att känna mig älskad på annat håll, men fortfarande vara honom trogen.
Andra gången var med Björn och anledningen där var att jag skämdes över mitt liv, mina val, och ville skapa mig ett liv som jag så länge drömt om. "Kärleken" mellan oss var komplicerad, så de enda förutsättningarna vi hade var eget boende. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag älskade Björn helhjärtat. Kanske inte alls. Tidigare har jag haft en tendens att inbilla mig känslor som inte finns där. Som tur är har jag tränat bort det och kan nu avgöra när känslorna faktiskt är äkta.
Denna gång känns allt rätt och jag vet inte hur många som har märkt av det, men jag är lyckligare än någonsin!♥
Många kanske tycker att jag skriver samma sak om alla killar jag haft, men det är skillnad på att försöka skriva ner en känsla och faktiskt visa den. Tror inte att det är så många som tänker på det.
Jag hoppas att alla barntankar går över snart, men det är som med allt annat: Den som lever får se!
skulle du gör abort om du blev gravid igen ????
Anonym
Du har ca 25 år till på dig att skaffa barn. Ta vara på utbildningen du äntligen får nu, den kommer du nytta av! Ni har ju knappt varit tillsammans i ett halv år. Barn tär på ett förhållande. Njut istället, hjärnspökena försvinner snart.
Flizzan
visst jag kan förstå dig att du längtar efter ett barn efter allt som har hänt som senaste åren.
men är du verkligen säker att det är rätt anledning den här gången?
är det inte bättre att vänta. det är ju inte precis bråttom för er. vänta till ni har gått ut skolan båda två. och se till att ni har ett bra boeende och en bra ekonomi. skaffar man barn tycker jag att man ska se till innan att barnet kommer få dom bästa förutsättningarna. visst pengar är inte allt. men det hjälper mycket att veta att det finns pengar varje månad. istället för att behöva oroa sig för det.
ni kommer hinna skaffa barn du och dennis om ni verkligen vill det. men försök att ordna upp ditt liv innan ni gör det. för det är något du inte kommer hinna när du har ett barn. och alla barn förtjänar att få det så bra som möjligt.
och kom ihåg att du aldrig kommer kunna ersätta kim med något annat barn. hon är borta och kommer alltid att vara det. inget som du gör kommer få henne tillbaka och ingen annan kommer någonsin kunna ersätta henna.
lycka till
Stella
Hej! never2late här igen :D
Jag måste bara säga att det förmodligen verkar konstigt att jag engagerar mig såhär i en "okänd" persons liv, men jag måste säga att de är väldigt trevligt att läsa dina värderingar och beslut.
Det är en erfarenhet att läsa om någon som gör alla beslut innan man själv har kommit fram till just dessa beslut....
Jag är i ett förhållande presic som du och vill stanna i det. Så det känns bara väldigt "tröstande" att kunna läsa om såna problem jag också kommer att få komma till.
Jag är 17 år och det är inte så många av mina kompisar som diskuterar såna här saker, just såhär.
Jag har själv funderat över barn och vad för beslut jag skulle ta.
Tack! :)
sarahs och mickes blogg