Kommunikation
Publicerat den
Eftersom Dennis och jag pratar om allt hade vi igår ett långt samtal angående framtiden. Jag minns inte riktigt hur vi kom in på ämnet, men vi började att prata om barn, förlovning och giftermål.
Om Dennis hade varit ett par år äldre hade han inte tvekat utan då hade han velat ha barn redan nu, men eftersom han faktiskt är väldigt ung har vi bestämt oss för att vänta tills han iaf har fyllt 18 år. Jag har inga problem att vänta tills dess eftersom han blir myndig nästa år. Då har vi hunnit bo tillsammans ett tag och kan då avgöra om vi verkligen är säkra eller om vi ska vänta lite till. Bestämmer vi oss för att skaffa barn efter att han fyllt kommer barnet automatiskt efter studenten eftersom han fyller sent på året. Vi har inte sagt så mycket mer, utan vi kommer säkerligen att diskutera det här vid årsskiftet -11/12 om vi fortfarande känner samma sak då som nu. Det får vi se då. Vi vet iaf att vi båda vill ha barn, men av olika anledningar känner vi att det är bäst att vänta.
När vi kom in på det här vad gäller förlovning brast det för mig när han sa att han även vill vänta med det tills vi gått ur skolan. Anledningen till att jag blev ledsen var för att jag de senaste dagarna funderat lite grann över om vi ska förlova oss. Jag har inte sagt att vi ska göra det nu, utan jag hade tänkt spara pengar i hemlighet så att vi eventuellt kunde förlova oss på vår 1-årsdag. När han sa att han ville vänta gick mina planer åt skogen och jag blev därför ledsen. Detta kanske inte är någonting att bli ledsen över, men allting känns verkligen rätt med Dennis och jag var rädd för att vi inte låg på samma plan.
Under samtalets gång kröp det fram att han sa att han ville vänta för att han var rädd för att jag skulle nobba honom om han nämnde detta. Någonstans känner han att han vill förlova sig, men han trodde att jag tillhör den "traditionella" gruppen som tycker att man ska, eller rättare sagt borde, gifta sig inom 1 år efter förlovningen. Jag berättade då att det inte spelar någon roll för mig hur länge man är förlovade innan man gifter sig. Jag har även sagt till honom att jag inte vill skrida till altaret förrän jag är mellan 25-30 år. Allt annat är tidigt för min del. Han blev då genast mycket lugnare och berättade att han funderat lite grann på om vi ska förlova oss, men att han var rädd för att jag ska vilja gifta mig strax efter det vilket han tycker att han är för ung för (vilket jag också håller med om). Sen det här med hans ålder; om hans ålder hade haft någon betydelse hade jag inte blivit tillsammans med honom från första början. ♥
Vi pratade om detta ganska länge, men vi var tvungna att avbryta vid kl.01:30 eftersom Dennis skulle jobba idag och behövde sova. Vi har inte bestsämt någonting angående detta, utan vi har mest pratat igenom det för att se så att vi båda är på samma plan vilket vi verkar vara :)♥ Tack, älskling. Det känns så skönt att jag kan prata med dig om allt. Att du faktiskt lyssnar på mig och inte avbryter. Att du tar dig tid och förstår mig.
Dennis ♥
Om Dennis hade varit ett par år äldre hade han inte tvekat utan då hade han velat ha barn redan nu, men eftersom han faktiskt är väldigt ung har vi bestämt oss för att vänta tills han iaf har fyllt 18 år. Jag har inga problem att vänta tills dess eftersom han blir myndig nästa år. Då har vi hunnit bo tillsammans ett tag och kan då avgöra om vi verkligen är säkra eller om vi ska vänta lite till. Bestämmer vi oss för att skaffa barn efter att han fyllt kommer barnet automatiskt efter studenten eftersom han fyller sent på året. Vi har inte sagt så mycket mer, utan vi kommer säkerligen att diskutera det här vid årsskiftet -11/12 om vi fortfarande känner samma sak då som nu. Det får vi se då. Vi vet iaf att vi båda vill ha barn, men av olika anledningar känner vi att det är bäst att vänta.
När vi kom in på det här vad gäller förlovning brast det för mig när han sa att han även vill vänta med det tills vi gått ur skolan. Anledningen till att jag blev ledsen var för att jag de senaste dagarna funderat lite grann över om vi ska förlova oss. Jag har inte sagt att vi ska göra det nu, utan jag hade tänkt spara pengar i hemlighet så att vi eventuellt kunde förlova oss på vår 1-årsdag. När han sa att han ville vänta gick mina planer åt skogen och jag blev därför ledsen. Detta kanske inte är någonting att bli ledsen över, men allting känns verkligen rätt med Dennis och jag var rädd för att vi inte låg på samma plan.
Under samtalets gång kröp det fram att han sa att han ville vänta för att han var rädd för att jag skulle nobba honom om han nämnde detta. Någonstans känner han att han vill förlova sig, men han trodde att jag tillhör den "traditionella" gruppen som tycker att man ska, eller rättare sagt borde, gifta sig inom 1 år efter förlovningen. Jag berättade då att det inte spelar någon roll för mig hur länge man är förlovade innan man gifter sig. Jag har även sagt till honom att jag inte vill skrida till altaret förrän jag är mellan 25-30 år. Allt annat är tidigt för min del. Han blev då genast mycket lugnare och berättade att han funderat lite grann på om vi ska förlova oss, men att han var rädd för att jag ska vilja gifta mig strax efter det vilket han tycker att han är för ung för (vilket jag också håller med om). Sen det här med hans ålder; om hans ålder hade haft någon betydelse hade jag inte blivit tillsammans med honom från första början. ♥
Vi pratade om detta ganska länge, men vi var tvungna att avbryta vid kl.01:30 eftersom Dennis skulle jobba idag och behövde sova. Vi har inte bestsämt någonting angående detta, utan vi har mest pratat igenom det för att se så att vi båda är på samma plan vilket vi verkar vara :)♥ Tack, älskling. Det känns så skönt att jag kan prata med dig om allt. Att du faktiskt lyssnar på mig och inte avbryter. Att du tar dig tid och förstår mig.
Dennis ♥
Det är bra tänkt av dig/er, tror att det är viktigt att båda känner sig 100% redo för att skaffa barn, klokt! Är du vädligt bebissugen?? Idag betyder inte att om man förlovar sig ska man gifta sig inom 1 år, det är ju rätt gammalt ^^
Anonym