"Kom så åker vi och hämtar honom"
Publicerat den
För tillfället känns det som att Dennis föräldrar tycker att det var en dålig idé att vi flyttade ihop, iaf hans mamma. Hon hade igår sett någonting jag postat i min logg på Facebook och reagerat ganska starkt på det. Jag hade skrivit:
"När Dennis och jag var på väg hem från Erikslund i förrgår gick det förbi en pappa med sin son i barnvagn och dottern gåendes bredvid. Precis när vi skulle korsa varandra (gick så att vi möttes) så vinkade bebisen i vagnen till oss :) Det var så sött! Nu blir man ju sugen på egna :(".
När hon hade sett detta satte hans föräldrar sig ner och diskuterade en stund för att sedan ringa oss. Fredrik ringde två gånger och ena gången predikade han om att Dennis måste gå ut skolan och skaffa ett jobb m.m. Hans mamma hade ett tag funderat över om de inte skulle åka hit och hämta honom (?!?!?!?!?) och jag tolkade det som att hon inte litar på mig riktigt. Det kanske beror dels på min ålder och att jag känner mig mer mogen för barn än vad han gör.
Jag tycker att de skulle ha diskuterat detta med oss istället för dem emellan. Detta handlar inte om dem, utan det handlar om mig och Dennis. De verkar inte förstå det eftersom de under hela vårat förhållande predikat om du DE hade det som unga och hur DE gjort. De måste inse att vi har egna liv och de kan inte göra någonting åt det. Jag har ingenting emot att de kommer med åsikter, men då får de gärna lägga fram de på ett bra vis istället för att säga:"Såhär och såhär måste ni göra". Det fungerar inte så.
Dessutom, vem har sagt att vi ska skaffa barn nu? Vi förstår väl båda två att det är bra om vi går ut skolan och har en inkomst som inte är lån innan vi skaffar barn. Jag vet att de bara bryr sig om Dennis, men det känns som att de tagit förgivet att han ska ta fel beslut pga. mig. Jag skulle aldrig pressa honom att göra någonting bara för att jag vill det. Man är två i ett förhållande och då får man kompromissa och försöka att komma överens tillsammans.
"När Dennis och jag var på väg hem från Erikslund i förrgår gick det förbi en pappa med sin son i barnvagn och dottern gåendes bredvid. Precis när vi skulle korsa varandra (gick så att vi möttes) så vinkade bebisen i vagnen till oss :) Det var så sött! Nu blir man ju sugen på egna :(".
När hon hade sett detta satte hans föräldrar sig ner och diskuterade en stund för att sedan ringa oss. Fredrik ringde två gånger och ena gången predikade han om att Dennis måste gå ut skolan och skaffa ett jobb m.m. Hans mamma hade ett tag funderat över om de inte skulle åka hit och hämta honom (?!?!?!?!?) och jag tolkade det som att hon inte litar på mig riktigt. Det kanske beror dels på min ålder och att jag känner mig mer mogen för barn än vad han gör.
Jag tycker att de skulle ha diskuterat detta med oss istället för dem emellan. Detta handlar inte om dem, utan det handlar om mig och Dennis. De verkar inte förstå det eftersom de under hela vårat förhållande predikat om du DE hade det som unga och hur DE gjort. De måste inse att vi har egna liv och de kan inte göra någonting åt det. Jag har ingenting emot att de kommer med åsikter, men då får de gärna lägga fram de på ett bra vis istället för att säga:"Såhär och såhär måste ni göra". Det fungerar inte så.
Dessutom, vem har sagt att vi ska skaffa barn nu? Vi förstår väl båda två att det är bra om vi går ut skolan och har en inkomst som inte är lån innan vi skaffar barn. Jag vet att de bara bryr sig om Dennis, men det känns som att de tagit förgivet att han ska ta fel beslut pga. mig. Jag skulle aldrig pressa honom att göra någonting bara för att jag vill det. Man är två i ett förhållande och då får man kompromissa och försöka att komma överens tillsammans.
Skaffa förfan inte barn! xD.. då kommer jag aldrig någonsin kunna träffa er, för jag hatar barn :P!
Fellnert