Förlåt ♥
Publicerat den
Jag kan inte minnas när jag grät såhär mycket senast och då har jag haft en hel del att gråta över. Allting började igår kväll när Dennis och jag låg i soffan och tittade på How I met your mother. Avsnittet handlade om en prövning - hur lämpad Marshall var för barn - och jag började då att tänka på hur mycket jag själv längtar efter att få bilda familj.
Tårarna började att rinna lite lätt och Dennis lade sig hos mig för att prata. Han bad om ursäkt för att han är så ung, men det är ingenting han kan rå för. Jag visste vad jag gav mig in på när jag blev tillsammans med honom, så jag vill inte att han ska gå runt med dåligt samvete över det. Vi får helt enkelt ta hänsyn till varandra så kommer det att lösa sig i slutändan.
Efter att ha pratat en liten stund gick vi in i sovrummet då det på något sätt kändes bättre att prata där inne. Vi diskuterade detta i kanske en timme, men jag tycker inte att vi kom fram till någonting som "gynnade" oss båda utan det kändes mest som en predikan om att man "måste" ha gjort det och det innan man kan bilda familj. Jag vet att han bara vill vara på den säkra sidan, men jag tycker inte att man ska sätta upp för höga krav för då kommer det hela tiden att bli uppskjutet.
Jag vill ha barn när jag är 22 år och Dennis sa att jag kommer att få det också, men jag får det inte att gå ihop. Vi går ut skolan när vi är 22 år respektive 18 år och om jag måste utbilda mig för att kunna få ett bra jobb så kommer inte jag kunna bilda familj förrän jag är ca 28 år. Jag tänkte nämligen ta 1 år ledigt efter att vi tagit studenten. Förhoppningsvis får jag ett jobb inom idrotten, men måste jag läsa på högskola blir det en 3-årig utbildning på dietistprogrammet och när jag är examinerad är jag 26 år. Sen tar det nog en stund innan jag får jobb respektive fast. Sen vet man inte hur lång tid det tar från det att man börjar försöka tills det att man faktiskt blir gravid. Jag vet inte ens om jag kan bli gravid igen även om aborten gick bra. Så denna "plan" kan vi inte hålla oss till, för den har redan gått åt skogen.
Han sa sedan att vi inte behöver stressa, men vi har redan flyttat ihop och vi har andra planer på gång. Bara för att de i hans bekantskapskretsar/släkt inte bildat familj förrän vid 30-års ålder behöver vi inte göra likadant. I mina bekantskapskretsar är det nämligen så att de flesta skaffar barn innan de är 20 år och jag har alltid velat göra detsamma - bli ung mamma. Det känns som att man kan och orkar göra mer. Det känns även som att man får mer tid med barnen.
Dennis tycker att jag istället ska fokusera och satsa på innebandyn, men jag tror inte att han vet vad som kan hända om jag gör det. Skulle det bli så att jag får komma upp i elitserien snart vill jag satsa helhjärtat på det tills jag är för gammal för att spela, vilket brukar vara vid 35-40 års ålder. Då är det alldeles för sent för att skaffa barn, tycker jag. Det är klart att jag vill satsa på innebandyn, men mitt hjärta har alltid velat satsa på kärleken och för något år sedan ändrade min livsönskan. Tidigare så var den att få spela i elitserien, nu är det att få bilda en familj och vara lycklig.
Efter att ha pratat ytterligare en stund började jag att tänka på hur mitt liv hade kunnat se ut om jag inte hade varit så dum och gett upp min dröm om innebandygymnasiet för R's skull. Då hade jag tagit studenten förra året och förmodligen haft jobb och eget boende. Då hade det inte varit några problem att skaffa barn snart, för då hade vi redan uppfyllt kraven. Jag hade även haft en bättre relation till min familj.
Mitt liv har aldrig varit enkelt och jag har alltid haft en tendens att ta fel beslut. Beslut som inte bara har påverkat mig, utan även hela min familj. Allting började när mina föräldrar fick veta att jag blev mobbad i skolan. Det var inte lätt för någon av oss, men att jag vägrade ta emot hjälpen gjorde det hela så mycket svårare.
Vi hade sedan turen med oss och det var lugnt i ett par år. Jag träffade sedan en kille och istället för att hålla fast vid min dröm valde jag att överge den för hans skull, vilket var ett STORT misstag! Jag hoppade av skolan, flyttade och levde under en period ett dolt liv. Alla trodde att jag hade det bra, men det visade sig att det var tvärtom. Det kunde inte bli så mycket värre, trodde vi.
Jag gjorde sedan många val och tog många beslut som jag verkligen inte är stolt över. Tänk då hur min familj måste se på mig. Det är det som får mig att gråta mest. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte kan nämna en sak som kan ha gjort mina föräldrar stolta. Det känns som att jag har dragit skam över familjen och ibland är jag rädd för att de ska ångra att de skaffade mig.
Ingen är perfekt, men det känns som att jag är dömd att misslyckas. Jag gör så gott jag kan för att göra er stolta, men det känns som att jag gång på gång gör er besvikna. Det gör så ont att säga det, men jag har hela tiden känt så och det var inte förrän igår jag kunde släppa ut det.
Förlåt, för all smärta jag har orsakat.
Tårarna började att rinna lite lätt och Dennis lade sig hos mig för att prata. Han bad om ursäkt för att han är så ung, men det är ingenting han kan rå för. Jag visste vad jag gav mig in på när jag blev tillsammans med honom, så jag vill inte att han ska gå runt med dåligt samvete över det. Vi får helt enkelt ta hänsyn till varandra så kommer det att lösa sig i slutändan.
Efter att ha pratat en liten stund gick vi in i sovrummet då det på något sätt kändes bättre att prata där inne. Vi diskuterade detta i kanske en timme, men jag tycker inte att vi kom fram till någonting som "gynnade" oss båda utan det kändes mest som en predikan om att man "måste" ha gjort det och det innan man kan bilda familj. Jag vet att han bara vill vara på den säkra sidan, men jag tycker inte att man ska sätta upp för höga krav för då kommer det hela tiden att bli uppskjutet.
Jag vill ha barn när jag är 22 år och Dennis sa att jag kommer att få det också, men jag får det inte att gå ihop. Vi går ut skolan när vi är 22 år respektive 18 år och om jag måste utbilda mig för att kunna få ett bra jobb så kommer inte jag kunna bilda familj förrän jag är ca 28 år. Jag tänkte nämligen ta 1 år ledigt efter att vi tagit studenten. Förhoppningsvis får jag ett jobb inom idrotten, men måste jag läsa på högskola blir det en 3-årig utbildning på dietistprogrammet och när jag är examinerad är jag 26 år. Sen tar det nog en stund innan jag får jobb respektive fast. Sen vet man inte hur lång tid det tar från det att man börjar försöka tills det att man faktiskt blir gravid. Jag vet inte ens om jag kan bli gravid igen även om aborten gick bra. Så denna "plan" kan vi inte hålla oss till, för den har redan gått åt skogen.
Han sa sedan att vi inte behöver stressa, men vi har redan flyttat ihop och vi har andra planer på gång. Bara för att de i hans bekantskapskretsar/släkt inte bildat familj förrän vid 30-års ålder behöver vi inte göra likadant. I mina bekantskapskretsar är det nämligen så att de flesta skaffar barn innan de är 20 år och jag har alltid velat göra detsamma - bli ung mamma. Det känns som att man kan och orkar göra mer. Det känns även som att man får mer tid med barnen.
Dennis tycker att jag istället ska fokusera och satsa på innebandyn, men jag tror inte att han vet vad som kan hända om jag gör det. Skulle det bli så att jag får komma upp i elitserien snart vill jag satsa helhjärtat på det tills jag är för gammal för att spela, vilket brukar vara vid 35-40 års ålder. Då är det alldeles för sent för att skaffa barn, tycker jag. Det är klart att jag vill satsa på innebandyn, men mitt hjärta har alltid velat satsa på kärleken och för något år sedan ändrade min livsönskan. Tidigare så var den att få spela i elitserien, nu är det att få bilda en familj och vara lycklig.
Efter att ha pratat ytterligare en stund började jag att tänka på hur mitt liv hade kunnat se ut om jag inte hade varit så dum och gett upp min dröm om innebandygymnasiet för R's skull. Då hade jag tagit studenten förra året och förmodligen haft jobb och eget boende. Då hade det inte varit några problem att skaffa barn snart, för då hade vi redan uppfyllt kraven. Jag hade även haft en bättre relation till min familj.
Mitt liv har aldrig varit enkelt och jag har alltid haft en tendens att ta fel beslut. Beslut som inte bara har påverkat mig, utan även hela min familj. Allting började när mina föräldrar fick veta att jag blev mobbad i skolan. Det var inte lätt för någon av oss, men att jag vägrade ta emot hjälpen gjorde det hela så mycket svårare.
Vi hade sedan turen med oss och det var lugnt i ett par år. Jag träffade sedan en kille och istället för att hålla fast vid min dröm valde jag att överge den för hans skull, vilket var ett STORT misstag! Jag hoppade av skolan, flyttade och levde under en period ett dolt liv. Alla trodde att jag hade det bra, men det visade sig att det var tvärtom. Det kunde inte bli så mycket värre, trodde vi.
Jag gjorde sedan många val och tog många beslut som jag verkligen inte är stolt över. Tänk då hur min familj måste se på mig. Det är det som får mig att gråta mest. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte kan nämna en sak som kan ha gjort mina föräldrar stolta. Det känns som att jag har dragit skam över familjen och ibland är jag rädd för att de ska ångra att de skaffade mig.
Ingen är perfekt, men det känns som att jag är dömd att misslyckas. Jag gör så gott jag kan för att göra er stolta, men det känns som att jag gång på gång gör er besvikna. Det gör så ont att säga det, men jag har hela tiden känt så och det var inte förrän igår jag kunde släppa ut det.
Förlåt, för all smärta jag har orsakat.
Inte behöver du gå och oroa dig över att du skulle ha dragit någon skam över oss gumman. Tyvärr är det så att man ibland gör olyckliga val här i livet som man i efterhand önskade att man inte gjort men när man gör valen så känns dom ju rätt. Försök att inte tänka så mycket på vad som varit utan försök att njuta av det du har nu med Dennis och skolan i Västerås så ska du se att det mesta ordnar sig till slut. /Kram mamma
Ansa