Kvällen var bedrövlig och när jag var påväg hem var jag både irriterad, förbannad och besviken. Efter alla mina år borde jag kunna bättre, men det verkar inte som att någon vill se det. Jag vet inte om jag ska rycka upp mig och försöka ändå eller om det är dags att lägga av. Jag får fortsätta ett tag till och se hur det känns, annars får det vara slut på det här. Då skiter jag i det. Björn tycker att det är bedrövligt att jag inte får en chans att visa vad jag kan och det håller jag med om, men vad kan jag göra mer än att kämpa? Ingenting. Tiden får utvisa hur det blir. Efter att jag bestämt mig kommer jag aldrig att återgå till det som var. Då är det slut för gott.