Idag fick jag en kommentar från någon som inte vågar stå för vad h*n säger. Kommentaren såg ut såhär:
"du kan ju inte tro att du blir lycklig av att flytta till en annan stad? man vill kanske tro det men vardagen kommer iafatt dig även där, och de enda som kan göra dig lycklig är att arbeta med dej själv. de kanske är lika bra att du och björn gör slut då för du verkar ju inte vara riktigt kär och vilja ha barn med honom om du kan byta det mot ett mcd jobb i falun?"

Jag har varit riktigt lycklig en gång i mitt liv och det var när jag bodde i Falun, så jag vet att jag skulle kunna bli lycklig igen av att flytta tillbaka. När jag är där kan jag slappna av och jag känner mig för ovanlighetens skull väldigt lugn och kroppen fylls av en värme som inte går att beskriva.

Jag vill även göra det av flera anledningar:

* Det kan vara bra om vi får vara ifrån varandra lite. När man bor tillsammans kan man ibland känna sig kvävd eftersom man är så tätt inpå varandra. Eftersom vår lägenhet är så pass liten och vi inte gör någonting speciellt om dagarna tillbringar vi nästan hela dagarna i samma rum, vilket kanske inte är så kul om man ibland känner att man vill vara ifred. Enda gången vi får vara för oss själva är när vi tränar. Det kan vara bra om vi får sakna varandra i några dagar istället för att man ska behöva sakna varandra lite grann i någon timme. Känslan av längtan när man varit ifrån varandra ett tag kan vara nyttig.

* Jag har en möjlighet att få gå klart skolan. Eftersom jag har gått 3st olika program tycker jag att det är bättre att fortsätta i Falun eftersom jag redan fått betyg från åk.1 och känner både skolan och lärarna bra, istället för att börja på ännu ett program som jag ändå kommer att hoppa av. Jag trivdes väldigt bra på innebandyprogrammet och kan inte tänka mig att gå någonting annat.

* Jag får då tid att tänka ut vad jag vill göra med mitt liv. Björn och jag har tidigare diskuterat vad vi ska göra efter jag tagit examen, men han är inte riktigt med på noterna eftersom han inte vill flytta ifrån Nybro. Ska jag då behöva ge upp även drömmarna om högskola/universitet för hans skull? Utbildningen jag vill gå finns nämligen bara på tre orter i Sverige (Göteborg, Uppsala och Umeå) och jag har varken lust eller råd att bo i Göteborg själv i 3 år. Jag tycker inte att det fungerar så. Jag skulle t.ex. aldrig be honom att sluta på sin KY-utbildning för min skull eftersom jag vet hur vikigt det är med en utbildning (såhär i efterhand).

* Om jag flyttar är det just det jag får göra, arbeta med mig själv. Jag får då tid för mig själv så att jag kan tänka ut vem jag egentligen är och hur jag fungerar. Istället för att behöva tänka på någon annan kan jag bara tänka på mig själv utan att vara egoistisk.

* Jag får försörja mig själv. Som jag sagt tidigare så har jag åkt snålskjuts alltför länge på mina pojkvänner och skulle jag istället få jobb och flytta får jag försörja mig själv. Jag får lära mig hur det är att tjäna pengar och vad man ska spendera de på för att livet ska fungera.

* Björn skulle klara sig bättre ekonomiskt. Eftersom Björn får så pass lite pengar i studiemedel får vi alltid snåla varje månad och ibland måste vi även låna pengar, vilket kanske inte är så kul. Om jag skulle flytta skulle han inte behöva oroa sig över pengar eftersom det då blir billigare för honom att bo ensam.

Man kan inte tänka på alla andra hela tiden utan man måste tänka på sig själv också. Jag har inte tänkt på mig själv sen jag var 16 år, vilket jag ångrar idag. Det här handlar om min framtid. Vad är viktigast att prioritera; kärleken eller ens egen framtid? Jag har alltid prioriterat kärleken och det har inte slutat bra: Vid mitt första riktiga förhållande blev jag lämnad av min fästman efter 2 ½ år då han tyckte att vi inte träffades tillräckligt ofta (varje helg). Andra förhållandet var med en f.d. nära vän och det slutade i katastrof då jag blev misshandlad i 1 år samtidigt som jag blev gravid mitt upp i allt och gjorde abort (hemsk upplevelse). Det tredje förhållandet var också katastrof då jag blev bedragen samtidigt som han ljög om det. Jag fick veta vad han gjort via en han satt på.

Nu är jag tillsammans med Björn och jag älskar honom högst av allt på jorden. Vi har det lite kämpigt med ekonomin bara, men annars fungerar det toppen. Annars verkar det som att varje gång jag väljer kärleken går det åt skogen. Därför tar jag mitt förnuft till fånga och försöker att kombinerar båda.

Det är klart att jag vill ha barn med Björn, men det skadar inte att vänta tills vi har bättre förutsättningar. Om vi skulle få barn nu och det sen slutar med att jag blir ensamstående har jag ingen chans att komma ikapp med utbildning och jobb. Därför är det bättre att göra det nu när man ändå har chansen. Jag har ingen lust att plugga med barn, så det är bättre att göra det nu när man inte har några.

Jag väljer inte jobbet före Björn, utan jag försöker att välja båda och göra det bästa utav det. Många tycker ändå att vi går för fort fram, så varför ska det nu bli gnäll när jag vill flytta ut och göra någonting av mitt liv samtidigt som jag vill fortsätta i förhållandet? Det är inte ens säkert att jag får något jobb. Jag tror inte att jag får det, men jag hoppas såklart.

Min syster och hennes pojkvän flyttade ihop när de varit tillsammans i lite mindre än 1 år och det slutade med att de blev särbo eftersom han delvis ville vara för sig själv ett tag, men också för att satsa på jobbet. De håller ihop än idag och har snart varit tillsammans i 3 år, så bara för att Björn och jag eventuellt skulle bli särbo behöver det inte betyda att vi kommer att göra slut.