Emptyness
Publicerat den
Ibland känner jag mig så tom och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att det ska släppa. Efter allt som har hänt så känner jag ingenting längre. Jag har jättesvårt att uttrycka känslor, framförallt glädje. Det var länge sedan jag skrattade riktigt ordenligt. Jag ler och skrattar ibland, men det var länge sedan som jag kände mig riktigt lycklig. Just nu finns det en kille i mitt liv som jag tycker väldigt mycket om, men jag har så himla svårt att ta åt mig av alla komplimanger han ger mig. Alla fina ord han säger. Det är nog lika jobbigt för honom som det är för mig. Jag har så många gånger fått höra det ena och det andra, men det är ingen som verkligen har menat det.
Jag har svårt att ta åt allt som är positivt. Jag tillåter mig heller inte att känna lycka. Varje gång det dyker upp några vackra och positiva tankar i mitt huvud så stöter jag bort dem. Jag tror att det delvis beror på min diagnos. Jag har en väldigt dålig attityd till lycka just nu. Jag vill bli lycklig, men ibland känns det som att jag inte kommer att bli lycklig med någon. Att jag endast kan bli lycklig om jag är ensam, och det vill jag inte vara. Jag vill ha en framtid med någon som älskar mig för den jag är, trots mina brister. Någon som aldrig skulle såra eller göra mig illa, men jag är osäker på om det finns någon som är så. Jag har träffat på så många hemska karlar och ibland inbillar jag mig att det inte finns några bra karlar där ute. För att jag ska kunna lita på någon igen, och sluta vara orolig, så måste man bevisa för mig att man förtjänar min tillit. Det kommer att ta tid, men en dag ska det nog vara möjligt.
Jag måste sluta se så negativt på livet, men just nu är det svårt. Man brukar säga att man får vad man förtjänar, men vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag förstår det bara inte. Vad har jag gjort för ont för att förtjäna ett liv av sorg och rädsla? Ett liv fyllt av smärta. Jag har endast varit lycklig en gång i mitt liv och de som känner mig sen 8:an vet vad jag pratar om. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var då och jag önskar att jag kunde få uppleva samma känsla igen. Det känns dock som att det ej är möjligt. Som att jag är dömd att leva ett liv i mörker. Jag längtar efter den dagen då jag dras upp ur mörkret och in i ljuset. När ska jag återigen få vara lycklig? ♥
Jag har svårt att ta åt allt som är positivt. Jag tillåter mig heller inte att känna lycka. Varje gång det dyker upp några vackra och positiva tankar i mitt huvud så stöter jag bort dem. Jag tror att det delvis beror på min diagnos. Jag har en väldigt dålig attityd till lycka just nu. Jag vill bli lycklig, men ibland känns det som att jag inte kommer att bli lycklig med någon. Att jag endast kan bli lycklig om jag är ensam, och det vill jag inte vara. Jag vill ha en framtid med någon som älskar mig för den jag är, trots mina brister. Någon som aldrig skulle såra eller göra mig illa, men jag är osäker på om det finns någon som är så. Jag har träffat på så många hemska karlar och ibland inbillar jag mig att det inte finns några bra karlar där ute. För att jag ska kunna lita på någon igen, och sluta vara orolig, så måste man bevisa för mig att man förtjänar min tillit. Det kommer att ta tid, men en dag ska det nog vara möjligt.
Jag måste sluta se så negativt på livet, men just nu är det svårt. Man brukar säga att man får vad man förtjänar, men vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag förstår det bara inte. Vad har jag gjort för ont för att förtjäna ett liv av sorg och rädsla? Ett liv fyllt av smärta. Jag har endast varit lycklig en gång i mitt liv och de som känner mig sen 8:an vet vad jag pratar om. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var då och jag önskar att jag kunde få uppleva samma känsla igen. Det känns dock som att det ej är möjligt. Som att jag är dömd att leva ett liv i mörker. Jag längtar efter den dagen då jag dras upp ur mörkret och in i ljuset. När ska jag återigen få vara lycklig? ♥
