Tired of being sorry
Publicerat den

Jag har tidigare haft väldigt lätt för att uttrycka mina känslor. Just nu har jag så himla svårt att uttrycka vad jag känner vare sig det är glädje, sorg eller ilska. Det känns som om någon har sugit ur själen ur min kropp. Jag känner mig så himla tom. Som att jag varken har ett hjärta eller en själ. Just nu känns det som att jag bara är en kropp som tar upp en massa rum. Som om jag bara är i vägen för alla andra som faktiskt är lyckliga. Som är påväg någonstans i livet. Jag vet vad jag vill och vad jag måste göra för att nå mina mål. Jag känner dock att jag inte vill gå ensam på vägen. Jag vill ha någon som stöttar mig och ser till att jag inte går vilse. Hur det ska gå till vet jag inte eftersom jag har så himla svårt att lita på någon just nu. Det spelar ingen roll hur fina saker jag får höra. Hur många gånger jag än får höra att jag ej kommer att bli sviken igen. Jag kan verkligen inte ta åt mig eller lita på någon. Det är klart att jag vill, men jag kan bara inte.

Just nu går jag in med en taskig inställning eftersom jag då inte kan bli besviken. Sist jag gick in med en bra inställning och verkligen litade på personen så blev jag sviken så hårt. Därför har jag valt att gå in med en dålig inställning eftersom jag då inte kan bli besviken och sårad som sist. Det låter väldigt hårt, men jag vet inte vad jag annars ska göra. Folk säger hela tiden:"Jag skulle aldrig kunna svika dig". Bullshit! Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag börjar tro att det inte finns någon för mig därute. Att jag gång på gång kommer att bli sårad och sviken. Jag förstår nu varför min psykolog diagnotiserade mig som paranoid. För det är jag (!!!) och jag vet inte vad jag ska göra åt saken.

Det enda som kan få mig att tackla mitt tillstånd är om jag kan få bevisat att det finns människor där ute som vill mig väl. Att alla inte vill mig någonting ont. Det finns de som faktiskt tycker om mig för den jag är. Jag önskar att jag kunde se det också. Att jag kunde förstå varför de tycker om mig, för det gör jag inte. Efter allt jag varit med om så kan jag inte förstå hur folk fortfarande kan se någonting gott i mig, för jag gör det inte.

Jag längtar efter äkta kärlek, men hur ska jag kunna älska någon om jag inte älskar mig själv? Först måste jag hitta mig själv, ta reda på vem jag är och vart jag är påväg. Jag vet att jag har mycket att ge, men just nu är jag så instängd i mig själv att jag inte längre vet vem jag är. Varje gång jag har öppnat mig och verkligen uttryckt mina känslor så har det gått åt skogen. Därför är jag nu väldigt avvaktande och tillåter mig helst inte att känna någonting. Det kanske inte är så bra heller. Jag hoppas att jag en dag kan släppa allting så att jag återigen kan bli lycklig. Även om jag har haft det jobbigt den senaste tiden så vet jag att även jag förtjänar att vara lycklig.



Jenny H

Jag länkar dig om det är lugnt^^ ?



URL: http://jempa89.blogg.se/




Ni får gärna kommentera, men tänk då på vad det är Ni skriver. Påhopp och nedlåtande kommentarer görs inget besvär utan raderas omedelbart!


NAMN
 

MAIL


URL





Spara?