Hate
Publicerat den
Jag förstår inte varför jag ska behöva ta skit för det som har hänt. Efter allt som har varit så anses jag vara boven i dramat. Enligt några i hans familj så är jag ingen bra människa. Att jag bara ljuger och ställer till det för andra. Jag kan inte förstå varför folk ser ner på mig. Jag vet att jag inte har gjort någonting fel och jag förstår inte hur de kan blunda för en sån här sak. Det spelar ingen roll hur situationen ser ut idag. Det ändrar inte på det som har varit.
Jag tycker att det är dags att hans familj öppnar ögonen och inser sanningen. De vet att jag inte har gjort någonting fel. Att det är han som har handlat orätt. Jag kan inte förstå hur de kan försvara det han har gjort. Skulle mina son misshandla sin flickvän så skulle jag kasta ut honom på gatan och låta vildhundar äta upp honom. Det är klart att man bryr sig om sina barn, men jag skulle aldrig förlåta min son om han hade skadat sin flickvän.
Han har försökt att övertyga mig om att han har blivit en bättre människa. Jag trodde först att han hade blivit det till viss del, men nu ser jag att han inte har ändrat sig ett smack. När vi har pratat så har han försökt att vara snäll och förstående, men samtidigt försökt att pressa mig att välja honom och när det inte blev så så blev han förbannad och irriterad. Han sa att jag bara lekt med honom, vilket jag inte har gjort. Jag lovade honon aldrig någonting och det vet han. När han fick veta att jag skulle träffa Björn så blev han först sårad och när jag berättade anledningen till att jag valde Björn framför honom så blev han förbannad och hittade på en massa falsk fakta om mig, precis som tidigare.
Vi kan ta ett ex. I mitten av juni-08 satt han på Psyk i Säter. När han var där så gjorde de en utvärdering av honom och skrev sedan en journal om varför han var där. Då hade han sagt att vi hade bråkat vilket vi inte hade gjort. Jag hade stått och lagat tunnpannkakor och när den första misslyckades pga. för lite smet valde jag att kasta den. Han kom in i köket och såg den slängda pannkakan och sa då till mig irriterat att han hade kunnat äta upp den. Då sa jag att jag inte visste om det. Att han hade kunnat säga det lite tidigare. Då tog han tag i min hals, lyfte upp mig mot köksdörren (ca 20cm från marken), dunkade huvudet i dörren, slängde mig på golvet och sparkade på mig. Det är fan inte att bråka! Sådär kunde det se ut flera gånger i veckan. Han kokade över pga. småsaker. Saker som var lika obetydliga som en fjärt i rymden. Det var ingenting att bry sig om, men ändå så blev han rasande och tog ut det på mig.
Den karl behöver hjälp och jag vet att när en sån här sak har hänt så tar det längre tid än 5 månader att bli bra. Det som har varit kommer alltid att sitta i. Både för mig och för honom. Han kommer alltid att ha ett hemskt humör, vare sig han vill det eller inte. Han kanske inte tror det nu, men han kommer alltid innerst inne att vara samma gamla person. Han kommer att behöva flera år av behandling och terapi. Jag går själv till psykolog och känner att jag kommer att behöva hjälp ett tag till. Man glömmer inte en sån här sak bara sådär.
Ingen förtjänar ett sånt här öde. Ingen förtjänar att bli behandlad så illa. Jag förstår inte hur någon kan gå och säga att jag fick skylla mig själv. Det är inte jag som har handlat fel, det är han. Man behandlar inte en annan människa på det här sättet, speciellt inte någon som man påstår sig älska. Han kan inte ha älskat mig en sekund. Ibland undrar jag vad jag var för honom. Sällskap? Hembiträde? Jag kommer nog aldrig att få svar på den frågan. Jag kan inte säga mer än att han inte älskade mig för fem öre, för då gör man inte såhär mot någon.
Jag vet långt in i mitt hjärta att jag inte har gjort någonting fel och det är inte mitt fel att detta har hänt. Jag har inte gjort någonting för att "förtjäna" det här. Jag förtjänar att vara lycklig och jag vet att jag en dag kommer att bli det. Jag måste först inse att alla inte är ute efter att såra eller göra mig illa. Det finns de som vill mig väl. De som vill ta hand om mig. Som bryr sig om mig.
Jag tänker inte ta på mig skulden för detta, för den enda som har handlat fel är han.
Jag tycker att det är dags att hans familj öppnar ögonen och inser sanningen. De vet att jag inte har gjort någonting fel. Att det är han som har handlat orätt. Jag kan inte förstå hur de kan försvara det han har gjort. Skulle mina son misshandla sin flickvän så skulle jag kasta ut honom på gatan och låta vildhundar äta upp honom. Det är klart att man bryr sig om sina barn, men jag skulle aldrig förlåta min son om han hade skadat sin flickvän.
Han har försökt att övertyga mig om att han har blivit en bättre människa. Jag trodde först att han hade blivit det till viss del, men nu ser jag att han inte har ändrat sig ett smack. När vi har pratat så har han försökt att vara snäll och förstående, men samtidigt försökt att pressa mig att välja honom och när det inte blev så så blev han förbannad och irriterad. Han sa att jag bara lekt med honom, vilket jag inte har gjort. Jag lovade honon aldrig någonting och det vet han. När han fick veta att jag skulle träffa Björn så blev han först sårad och när jag berättade anledningen till att jag valde Björn framför honom så blev han förbannad och hittade på en massa falsk fakta om mig, precis som tidigare.
Vi kan ta ett ex. I mitten av juni-08 satt han på Psyk i Säter. När han var där så gjorde de en utvärdering av honom och skrev sedan en journal om varför han var där. Då hade han sagt att vi hade bråkat vilket vi inte hade gjort. Jag hade stått och lagat tunnpannkakor och när den första misslyckades pga. för lite smet valde jag att kasta den. Han kom in i köket och såg den slängda pannkakan och sa då till mig irriterat att han hade kunnat äta upp den. Då sa jag att jag inte visste om det. Att han hade kunnat säga det lite tidigare. Då tog han tag i min hals, lyfte upp mig mot köksdörren (ca 20cm från marken), dunkade huvudet i dörren, slängde mig på golvet och sparkade på mig. Det är fan inte att bråka! Sådär kunde det se ut flera gånger i veckan. Han kokade över pga. småsaker. Saker som var lika obetydliga som en fjärt i rymden. Det var ingenting att bry sig om, men ändå så blev han rasande och tog ut det på mig.
Den karl behöver hjälp och jag vet att när en sån här sak har hänt så tar det längre tid än 5 månader att bli bra. Det som har varit kommer alltid att sitta i. Både för mig och för honom. Han kommer alltid att ha ett hemskt humör, vare sig han vill det eller inte. Han kanske inte tror det nu, men han kommer alltid innerst inne att vara samma gamla person. Han kommer att behöva flera år av behandling och terapi. Jag går själv till psykolog och känner att jag kommer att behöva hjälp ett tag till. Man glömmer inte en sån här sak bara sådär.
Ingen förtjänar ett sånt här öde. Ingen förtjänar att bli behandlad så illa. Jag förstår inte hur någon kan gå och säga att jag fick skylla mig själv. Det är inte jag som har handlat fel, det är han. Man behandlar inte en annan människa på det här sättet, speciellt inte någon som man påstår sig älska. Han kan inte ha älskat mig en sekund. Ibland undrar jag vad jag var för honom. Sällskap? Hembiträde? Jag kommer nog aldrig att få svar på den frågan. Jag kan inte säga mer än att han inte älskade mig för fem öre, för då gör man inte såhär mot någon.
Jag vet långt in i mitt hjärta att jag inte har gjort någonting fel och det är inte mitt fel att detta har hänt. Jag har inte gjort någonting för att "förtjäna" det här. Jag förtjänar att vara lycklig och jag vet att jag en dag kommer att bli det. Jag måste först inse att alla inte är ute efter att såra eller göra mig illa. Det finns de som vill mig väl. De som vill ta hand om mig. Som bryr sig om mig.
Jag tänker inte ta på mig skulden för detta, för den enda som har handlat fel är han.
