Tillbakablick
Publicerat den
Igår satt jag och tänkte över hur mitt liv har varit och vad jag vill åstadkomma i framtiden. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat vara så stark genom åren med tanke på vad jag har varit med om. Det är klart att man har mått dåligt och tappat hoppet flera gånger, men när jag pratar med andra säger de att jag är en väldigt stark person. Att jag borde vara stolt över mig själv som orkat.
Det som jag satt och funderade mest över var allt som jag har gett upp för kärleken. Vissa saker har jag gett upp fast jag inte har velat göra det och andra saker har jag sett fram emot att lägga bakom mig. Om jag inte hade gett upp skolan för R's skull hade jag tagit studenten nu och jag hade fått tillbringa mycket tid med något som jag tycker så mycket om. Någonting som är livsnödvändigt för att jag ska må bra. Det var väldigt dumt att ge upp det. Hade jag varit kvar på innebandygymnasiet hade jag aldrig blivit misshandlad. Då hade jag inte behövt lida så mycket idag. Tyvärr så kan jag inte dra tillbaka tiden, men jag kan vara mer försiktig i framtiden. Jag tänker inte ge upp innebandyn för någon igen. Inte ens Björn. Nu vill jag bara att det ska bli som det var innan jag blev tillsammans med R. Då var mitt liv som bäst. Dagen jag blev tillsammans med honom var den bästa dagen i mitt liv, trodde jag. Det visade sig dock vara tvärtom. Det var den värsta dagen i mitt liv. Dagen som skulle förstöra mitt liv för all tid.
Jag har även funderat över hur jag klarat av att vara så stark och stått ut med alla slag och alla pikar. Hur jag har klarat av att bli så manipulerad av honom som jag blev. Man ska inte behöva uppleva sånt när man är 17 år gammal. Man ska inte behöva utsättas för det överhuvudtaget. Jag blir alldeles förvånad när jag läser igenom mina gamla dagböcker som jag hade från den tiden. Hur i helvete har jag orkat med allting? Det är sjukt vad mycket jag har fått stå ut med. Jag är stolt över mig själv som lyckades stå ut. Som lyckades ta mig därifrån. Jag är 100% säker på att jag inte hade levt idag om jag stannat kvar hos honom.
Aldrig trodde jag att jag skulle bli gravid, speciellt inte vid sämsta lägliga tillfälle. Jag ville så gärna gå hela graviditeten ut och behålla barnet, men när man har det som jag hade är det orättvist att sätta ett barn till världen. Tänkt vad han hade kunnat utsätta barnet för. Jag VET att han hade slagit barnet också. Män som har ett sånt beteende säger så mycket saker. Det är mycket snack, men lite verkstad. Han sa alltid:"Förlåt, det ska aldrig hända igen". Det tog sedan någon dag och så kom nästa slag. Man kan alltså inte lita på vad de säger. Många frågar varför jag inte gick på en gång. Svaret är väldigt enkelt: jag blev så manipulerad att jag till slut trodde på allt han sa. Varje gång han hade slagit mig skyllde han allt på mig och sa att det var mitt eget fel. Jag var även rädd för vad han skulle göra om jag lämnade honom. Han hade hotat med det ena och det andra och jag ville inte riskera att något av de hände. Jag trodde att allting skulle bli bättre och därför stannade jag. Sen när jag fick bevis på att allting bara skulle bli värre gick jag.
Jag minns när jag berättade att jag tänkte göra abort. Han sa:"Så du tänker döda vårat barn?". Hellre att jag lät det somna in innan det föddes än att han hade ihjäl barnet efter förlossningen. Vad är bäst liksom? Jag skyller allting helt och hållet på honom. Både misshandeln och aborten. Hade han inte betett sig som han gjorde så hade ingenting av detta hänt!
Jag är en person som alltid kämpar för kärleken vare sig jag borde eller inte. När jag kämpade för att hålla Rasmus kvar gjorde jag rätt, men det var väldigt dumt att kämpa för mitt och R's förhållande. Det var dömt att misslyckas redan från början eftersom vi var så olika. Jag har därför lärt mig när man verkligen ska kämpa för kärleken och när man borde lämna allting och gå. Det förhållandet jag är i nu kommer jag att kämpa för tills dagen jag dör. Jag vet att vi är ämnade för varandra.
I framtiden tänker jag använda mig av allting som har hänt och försöka att göra det till någonting bra. Jag tänker inte låta det bryta ner mig. Det har pågått alldeles för länge och det är dags att jag sätter ner foten och visar att jag faktiskt tänker leva ett bra liv. Den här gången ska han inte få ta det ifrån mig. Den här gången tänker jag försöka att få det liv jag alltid har drömt om. Allt han lovade, men som jag aldrig fick. Jag vet att jag kommer att bli lycklig den här gången och jag är så glad att han inte får vara en del av det.
Jag kan leva med det han har gjort, men jag kommer aldrig i hela mitt liv att förlåta honom. Det spelar ingen roll om han så kommer och bönar på sina bara knän. Han förtjänar inte min förlåtelse. Han förtjänar inte min uppmärksamhet överhuvudtaget.
Det kommer att bli jobbigt att se honom på rättegången, men om han får ett rättvist straff så är det värt det.
Det som jag satt och funderade mest över var allt som jag har gett upp för kärleken. Vissa saker har jag gett upp fast jag inte har velat göra det och andra saker har jag sett fram emot att lägga bakom mig. Om jag inte hade gett upp skolan för R's skull hade jag tagit studenten nu och jag hade fått tillbringa mycket tid med något som jag tycker så mycket om. Någonting som är livsnödvändigt för att jag ska må bra. Det var väldigt dumt att ge upp det. Hade jag varit kvar på innebandygymnasiet hade jag aldrig blivit misshandlad. Då hade jag inte behövt lida så mycket idag. Tyvärr så kan jag inte dra tillbaka tiden, men jag kan vara mer försiktig i framtiden. Jag tänker inte ge upp innebandyn för någon igen. Inte ens Björn. Nu vill jag bara att det ska bli som det var innan jag blev tillsammans med R. Då var mitt liv som bäst. Dagen jag blev tillsammans med honom var den bästa dagen i mitt liv, trodde jag. Det visade sig dock vara tvärtom. Det var den värsta dagen i mitt liv. Dagen som skulle förstöra mitt liv för all tid.
Jag har även funderat över hur jag klarat av att vara så stark och stått ut med alla slag och alla pikar. Hur jag har klarat av att bli så manipulerad av honom som jag blev. Man ska inte behöva uppleva sånt när man är 17 år gammal. Man ska inte behöva utsättas för det överhuvudtaget. Jag blir alldeles förvånad när jag läser igenom mina gamla dagböcker som jag hade från den tiden. Hur i helvete har jag orkat med allting? Det är sjukt vad mycket jag har fått stå ut med. Jag är stolt över mig själv som lyckades stå ut. Som lyckades ta mig därifrån. Jag är 100% säker på att jag inte hade levt idag om jag stannat kvar hos honom.
Aldrig trodde jag att jag skulle bli gravid, speciellt inte vid sämsta lägliga tillfälle. Jag ville så gärna gå hela graviditeten ut och behålla barnet, men när man har det som jag hade är det orättvist att sätta ett barn till världen. Tänkt vad han hade kunnat utsätta barnet för. Jag VET att han hade slagit barnet också. Män som har ett sånt beteende säger så mycket saker. Det är mycket snack, men lite verkstad. Han sa alltid:"Förlåt, det ska aldrig hända igen". Det tog sedan någon dag och så kom nästa slag. Man kan alltså inte lita på vad de säger. Många frågar varför jag inte gick på en gång. Svaret är väldigt enkelt: jag blev så manipulerad att jag till slut trodde på allt han sa. Varje gång han hade slagit mig skyllde han allt på mig och sa att det var mitt eget fel. Jag var även rädd för vad han skulle göra om jag lämnade honom. Han hade hotat med det ena och det andra och jag ville inte riskera att något av de hände. Jag trodde att allting skulle bli bättre och därför stannade jag. Sen när jag fick bevis på att allting bara skulle bli värre gick jag.
Jag minns när jag berättade att jag tänkte göra abort. Han sa:"Så du tänker döda vårat barn?". Hellre att jag lät det somna in innan det föddes än att han hade ihjäl barnet efter förlossningen. Vad är bäst liksom? Jag skyller allting helt och hållet på honom. Både misshandeln och aborten. Hade han inte betett sig som han gjorde så hade ingenting av detta hänt!
Jag är en person som alltid kämpar för kärleken vare sig jag borde eller inte. När jag kämpade för att hålla Rasmus kvar gjorde jag rätt, men det var väldigt dumt att kämpa för mitt och R's förhållande. Det var dömt att misslyckas redan från början eftersom vi var så olika. Jag har därför lärt mig när man verkligen ska kämpa för kärleken och när man borde lämna allting och gå. Det förhållandet jag är i nu kommer jag att kämpa för tills dagen jag dör. Jag vet att vi är ämnade för varandra.
I framtiden tänker jag använda mig av allting som har hänt och försöka att göra det till någonting bra. Jag tänker inte låta det bryta ner mig. Det har pågått alldeles för länge och det är dags att jag sätter ner foten och visar att jag faktiskt tänker leva ett bra liv. Den här gången ska han inte få ta det ifrån mig. Den här gången tänker jag försöka att få det liv jag alltid har drömt om. Allt han lovade, men som jag aldrig fick. Jag vet att jag kommer att bli lycklig den här gången och jag är så glad att han inte får vara en del av det.
Jag kan leva med det han har gjort, men jag kommer aldrig i hela mitt liv att förlåta honom. Det spelar ingen roll om han så kommer och bönar på sina bara knän. Han förtjänar inte min förlåtelse. Han förtjänar inte min uppmärksamhet överhuvudtaget.
Det kommer att bli jobbigt att se honom på rättegången, men om han får ett rättvist straff så är det värt det.
jag vart med mishnalder i fellar år av min mammas kille eller som är gifta men en då och hatar han den enda som todde mej är min nu varndar kille micke och som jag är förlovad med ..men det är hemst och vet ungför vad du har got igeom typ samma skan typ MVH sarah
Anonym
Jag blev nästan lite rörd när jag läste ditt inlägg! Du är en sån stark klok oh underbart vacker kvinna som verkligen vet att du är det också och jag gillar det! När är rättegången? Jag ska sätta mig ner någonstans i lugn och ro, håla tummarna och tänka på dig och enbart Dig då! Jag tror att det kommer gå jätte bra med alla bevis du har och han förtjänar verkligen ett (hårt) straff (enligt min och allas mening)!
Massa pussar och kramar,
Fanny S.
lisa
du är coooool!!
sarah och micke