"snälla lilla louise!! du har en klok kille, håll fast vid honom och LYSSNA på han! ni har inga förutsättningar alls till att ge erat barn va den behöver. barn är dyrt! till och med för dom som har 2 fast inkomster! så om du nu är så smart som du påstar att du är så VÄNTA!! hitta på något annat, lägg ner tid på att hitta ett jobb, ut och res! vad som hellst.. bygg upp ett liv först! för de har du inte nu.. du går bara och räknar dagar tills du får slänga pillrena. respektera dennis och hans värderingar. han är bara 17.. fyller 18! så snälla, tänkt till! för jag som skattebetalare vägrar sitta och betala ditt liv!!"


Jag förstår precis hur Dennis och Ni andra tänker. Anledningen till att jag har varit väldigt deppig över detta beror på att hjärtat har sagt en sak medan hjärnan en annan. Jag har alltid sagt att man ska följa sitt hjärta, men det tar emot när man vet att det bästa i en sån här situation är att lyssna till hjärnan. Det var likadant när jag skulle försöka lämna R. En del av mig ville inte, medan en annan del visste att jag var tvungen. Jag har följt förnuftet en gång, så det borde egentligen inte vara några problem nu.

Det är klart att jag också vill ha bra förutsättningar. Jag är bara rädd att det ska ta alldeles för lång tid. Sedan det här med att någon ska betala för mitt liv (jag antar att du menar soc) så skulle jag aldrig gå med på det. Dennis och jag har sagt att vi hellre bor på gatan än att ta emot pengar från dem och det håller jag fast vid. Vi vill båda kunna stå för våra utgifter oavsett om vi betalar för oss själva eller om vi har barn och det är så det nu kommer att bli.