Jag är inte den som blir aggressiv, men idag när jag skulle sätta in räkningarna i pärmen blev jag skapligt irriterad. Den ville nämligen inte stängas ordentligt utan den insisterade på att glappa, vilket resulterade i att jag kastade den i golvet och stampade den i ryggen så hårt jag kunde. Jag hade inte en tanke på att metallgängorna kunde gå igenom plasten, så det slutade med att jag fick ett hål i hälen. Det var inte särskilt stort, men tillräckligt för att det skulle blöda och ömma - nästan halva foten är avdomnad och jag har därmed svårigheter att gå. Jag får dock skylla mig själv som inte tänkte ordentligt, men det är sådant som händer. Det är tur att vi har sportlov nästa vecka, annars hade jag förmodligen fått vara hemma från skolan (om ömheten inte har släppt innan helgens slut).

Det blev en kort skolvecka mellan praktiken och sportlovet av den anledningen att jag valde att sjukanmäla mig under gårdagen pga. ångest samt att jag numera är ledig på fredagar tack vare att vi har avslutat kursen hälsopedagogik. Det är dock inte alla som har lämnat in de sista uppgifterna (jag är en av dem), men det borde egentligen inte göra någonting eftersom betygen sätts någon vecka innan studenten. Det innebär att jag skall hinna klart med de två återstående uppgifterna (som jag inte har lämnat in) samt komplettera uppgiften om ensamstående föräldrar. När det är klart skall jag ha mitt MVG!

Ni kan förmodligen gissa er till vad detta inlägg skall handla om enbart genom att studera rubriken, men jag väljer att kortfattat berätta vad som hände i eftermiddags: Det var nämligen så att min goda vän Madelen ringde och frågade om jag ville bli gudmor till Nelly - hennes yngsta dotter. Jag tvekade inte en sekund eftersom jag älskar henne och hennes familj, utan jag tackade artigt ja.  Jag har enda sedan vi lärde känna varandra (-07) sagt att hon skall bli gudmor till mina barn och hon säger nu att hon längtar efter en mindre version av mig som hon kan skämma bort. Det återstår att se när det blir.

                              

Jag har börjat fundera över det här med studentklänning och kan konstaterat att jag inte skall ha en som är vit eller svart eftersom alla andra skall ha det (helfärgat snackar vi då), utan det kommer bli en blandning av olika färger - förmodligen rött kombinerat med svart.

Det är cirka fjorton veckor kvar tills vi skall springa ut, men det känns som att det är lika bra att vara ute långt i förväg eftersom jag inte vill behöva stressa med det på slutet i och med att man har andra saker att tänka på. Det skall bland annat skrivas/planeras inbjudningslista, eventuell lokal (om man kommer upp i ett sådant antal att man inte kan vara i lägenheten), vad som skall serveras osv. Klänningen är det minsta problemet, så man kan lika gärna ta itu med det först.

Det ser inte ut som att det blir någon studentbal för min del av den anledningen att biljetterna såldes tre dagar innan utbetalningen av studiemedlet - för den som har studielån. Jag hade ingen som helst lust att behöva låna av någon eftersom det handlar om en relativt stor summa pengar för den som måste vara sparsam. Det känns onödigt att spendera mellan femtonhundra och tvåtusen kronor på någonting som egentligen inte betyder någonting. Det är klart att det kan vara en rolig grej, men studenten måste väl ändå vara viktigare? Jag är överlycklig av bara tanken på att jag skall ta studenten och jag kan därmed prioritera bort balen. Jag får helt enkelt se till att gifta mig - så att jag får bära en vacker klänning.

Det är snart fem veckor sedan som hjärtat bestämde sig för att han skulle bosätta sig hos mig, i Västerås. Han hade rikligt med saker, så han hade inte möjlighet att ta med sig allting på en och samma gång utan han fick ta det i två omgångar - den första var lördagen den 21:a januari och den andra var lördagen den 4:e februari. Det är skrämmande vad dagarna går fort! Vi har snart varit tillsammans i två månader. Det kändes som att det inte var länge sedan vi träffades, men det känns samtidigt som att vi har varit tillsammans längre än vad vi faktiskt har varit. Det är svårt att förklara, men jag antar att det finns de som har upplevt den känslan. Det är dock inte det jag skall prata om, utan jag ville bara berätta att Micke äntligen har gjort en adressändring! Det innebär att han bor här även på papper. Det har i och för sig ingen betydelse eftersom vi är sambo oavsett, men det blir mer verkligt när bådas post kommer till ett och samma ställe - så nu är det klart!  Bara resten kvar da (vad som menas med det är en hemlighet tillsvidare).

                                 
Det är inte konstigt att man blir stressad när man inser att det endast är femtionio skoldagar kvar - minus ett par stycken eftersom fredagarna går bort (inte för de som läser Natur och friluftsliv), det är resursdagar under våren, vi skall besöka högskolan, olika yrkesgrupper kommer och informerar osv. Skall man räkna ut totalen är det säkerligen endast fyrtio dagar kvar. Det är ungefär som att vi skulle ta studenten i april! Det är dags att lägga på ett kol....

Det känns som att det bara är en tidsfråga innan man går in i väggen samtidigt som det är en aning imponerande att man inte redan har gjort det! Det var nämligen väldigt stressigt föregående läsår av den anledningen att man läste cirka ett dussin kurser på en och samma gång, vilket resulterade i att man hade svårt att prioritera - både när det gällde studierna och det vardagliga livet. Jag studerade cirka fjorton timmar per dygn eftersom jag ville ha högsta betyg i majoriteten av kurserna, men jag har i efterhand insett att det inte är hälsosamt. Det är en anledning till att jag har sänkt mina mål: jag vill inte arbeta ihjäl/bränna ut mig - särskilt inte så nära inpå studenten. Jag har fortfarande väldigt höga ambitioner, men när det kommer till att prioritera utbildning eller hälsa måste jag välja det sistnämnda. Det kommer svida att se slutbetyget då jag vill prestera lika bra i år, men det känns samtidigt som att det är dags att ta hand om sig själv. Jag kan, om jag absolut vill ha högre betyg i en kurs, komplettera den på komvux - även om jag inte vill det.

Det blir nog bra i slutändan!

Det är med sorg i hjärtat som jag måste meddela att det är min sista dag på praktiken. Jag har blandade känslor inför det av den anledningen att jag gärna skulle stanna längre, men det skall samtidigt bli skönt att få återgå till skolan i och med att det endast är några veckor kvar till studenten. Man vill inte behöva komplettera någonting - särskilt inte om man heter Louise Hedblom eftersom det innebär att man måste studera på Komvux då man inte har åldern inne för gymnasiet.

Någonting som jag kommer att sakna med praktiken är de elever som har gett mig en uppriktig chans. Hade det inte varit för dem hade jag aldrig klarat av att pallra mig upp om morgnarna. Det är tack vare dem som jag har haft ett leende på läpparna och faktiskt sett fram emot lektionerna - oavsett om jag har assisterat eller ensam varit ansvarig. Jag blev dessutom en aning rörd under förmiddagen då en elev sade att han tycker att det är tråkigt att jag skall sluta (eftersom jag är mer närvarande än min handledare. Det borde i och för sig vara så eftersom hon är cirka fyrtio år äldre än mig). Det uppskattar jag eftersom det bevisar att jag har gjort ett gott intryck (givetvis inte på alla) och att jag passar i rollen som ledare.

Jag kommer givetvis sakna min handledare också, som var så snäll som tog emot mig. Tack så mycket allihopa!

Det händer regelbundet att jag halkar efter med uppdateringen (pga. att jag har viktigare saker att göra samt/eller att jag inte har någon lust) och när det väl händer brukar jag skapa en handskriven lista där jag antecknar datum, rubrik och innehåll så att man inte glömmer någonting - jag älskar trots allt att blogga.

När jag under dagen skulle kontrollera listan och eventuellt uppdatera den såg jag att hjärtat skrivit att han tyckte att jag skulle publicera ett inlägg där jag skriver att han är bäst, så här kommer det:"Micke är bäst!". Jag bjuder på en bild också.  Han är så vacker, mitt hjärta.

Jag måste bara säga att han gör mig så lycklig - även om jag emellanåt kan vara en aning nere eller rent av deprimerad. Det är dock inte han som är orsaken till det, utan jag påverkas något enormt av studierna. Det känns nämligen som att man måste viga majoriteten av sitt liv åt att prestera, vilket leder till prestationsångest och, om man har otur, spruckna förhållanden (om man prioriterar fel). Han är då underbar som påminner mig om att det snart är över och att vi då kan påbörja det liv som vi drömmer om. Det är någonting som jag ser fram emot - väldigt mycket!

Jag älskar dig, Mikael. Du skulle bara veta.

Den näst sista dagen på praktiken var rena katastrofen av den anledningen att två av tre lektioner spårade ur. Det hela började med att en elev protesterade i samband med att jag och min handledare agerade domare - de spelade volleyboll. Denna elev är en person som vill att alla skall rätta sig efter honom/henne och när vi inte gjorde det fick vi höra saker som pedofil, jävla norrlänning (det hörs klart och tydligt att jag är från Dalarna! Det var t.o.m. så att en annan elev, som jag aldrig har träffat, kunde höra att jag är ifrån Falu-trakten) samt att jag inte hade någonting att säga till om eftersom jag inte är lärare. Han/hon pekade också finger åt min handledare och hotade henne - vad han/hon sade är dock ingenting som behöver sägas här, men det slutade med att hon kontaktade rektor angående hans/hennes beteende vilket jag anser är bra. Man har ingen rätt att bete sig hur som helst även om man i efterhand ber om ursäkt (han/hon gjorde det senare under dagen. Dock inte till mig).

I och med ovanstående situation tvingades min handledare att söka upp rektorn och det innebar att jag fick ansvara för nästkommande lektion. Det gick inte som jag hade hoppats på, utan det var en elev som vägrade lyssna och det slutade då med att jag stängde dörren till bollförrådet - som jag inte har nyckel till. Det är många som kommer med inställningen att de kan göra som de vill samt att jag ger med mig enbart för att jag är praktikant, vilket jag motbevisade här. Jag kan också vara bestämd och hård! Det gick i slutändan bra tack vare att en elev sprang iväg och hämtade min handledare som fick styra upp lektionen. Gissa om jag fick skäll av grabbarna i klassen när de skulle gå till omklädningsrummet. De harklade ur sig saker som att det var den sämsta lektionen någonsin, att jag är dum i huvudet och att det skall bli så skönt att slippa mig m.m. Jag försökte att inte ta det personligt, men det var väldigt svårt i och med att man vill göra ett bra jobb - jag gillar trots allt min roll och trivs bra på praktiken. Det kan dock inte vara frid och fröjd hela tiden, utan det krävs motgångar för att man skall växa.

Jag borde inte publicera detta inlägg, men jag gör det i syftet att visa hur det kan vara. Jag har i många år målat upp en bild av att det skall vara a piece of cake att vara idrottslärare, men det är det verkligen inte. Man har sina bra och dåliga dagar - och detsamma är det med eleverna.

Jag berättade tidigare i veckan att Christer Söderqvist från Sveriges radio kontaktade mig angående ett program som handlar om spelberoende ungdomar. Jag sade att jag skulle fundera över saken och återkomma, men det visade sig att jag inte var tillräckligt snabb då han idag meddelade (efter att jag skickat respons) att programmet är inspelat och klart. Det hade varit roligt att få medverka och verkligen berätta hur det känns att leva med någon som omvandlar ett intresse till ett beroende - omedvetet. Jag får fortsätta uppdatera misshandelsbloggen istället.

Jag har under de senaste månaderna lagt det här med fotograferingen på is av den anledningen att jag har haft viktigare saker för mig - som studierna. Jag insåg dock under lördagskvällen hur mycket jag faktiskt saknar att hålla i kameran, redigera bilder osv. så dagen har spenderats till att ta porträttfoton av Malte. De blev bra, även om de givetvis hade kunnat bli bättre (jag har inte börjat fotografera manuellt än, men det kommer). Bilderna kan Ni se här.

Jag brukar kontrollera min e-mail regelbundet och när jag gjorde det tidigare under dagen upptäckte jag att Christian Söderqvist från Sveriges radio kontaktat mig angående ett program om spelberoende (han lämnade två stycken telefonnummer och sin e-mailadress, den han hade mailat ifrån och som stod på hemsidan, så det var ingen scam). Han undrade om jag kunde tänka mig att medverka och berätta hur det var att leva med en man som utvecklade sitt intresse för spel till ett beroende, ett missbruk. Jag har inte svarat ännu, utan kommer att fundera på saken och kontakta honom därefter.

          
 
Det har varit en fullspäckad dag i form av att vi har haft besök av mina föräldrar. Det var nämligen sagt att de skulle komma och hämta diverse saker som vi inte behöver - bland annat den gamla sängen, en bäddmadrass, en pläd och min tjocka tv (vi använder numera platt-tv:n som Micke tog med sig). Det är onödigt att det står här och skräpar när någon annan kan ha användning för det. Elias har t.ex. ingen säng, så han kommer säkerligen uppskatta att inte behöva sova på soffan eller i någon annans säng när personen inte är hemma. Vi behöver dessutom det utrymme vi har i lägenheten eftersom det är riskabelt att förvara saker av värde i förrådet - då det är inbrott där med jämna mellanrum.

Det blev som vanligt ett relativt kort besök, men vi hann prata en stund samt smälla i oss några muffins (som jag bakat tidigare under dagen) innan det var dags att bege sig mot Dalarna. Det var nämligen bestämt att vi skulle följa med mina föräldrar hem samt att vi skulle hälsa på en av mina bästa vänner - Madelen. Hon påpekar regelbundet att hon saknar mig och eftersom hon nyligen blev tvåbarnsmamma kändes det som att det var dags att hälsa på.  

Vi mellanlandade som sagt i Smedjebacken i väntan på att Madelen skulle ge oss klartecken och säga att vi kunde komma förbi. Det dröjde dock längre än vi hade räknat med (cirka två timmar), men vi hade överseende eftersom det kan vara energi- och tidskrävande att ha barn. Vi kikade på när Elias och hans kompisar spelade tv- och dataspel under tiden. Grabbarna verkade komma överens, vilket är viktigt enligt mig. Jag vill hemskt gärna att de i familjen skall gilla min partner och det känns som att de gör det. De har inte sagt någonting annat iaf.

Jag minns inte riktigt vad klockan var när vi satte oss i bilen för att åka till Ludvika, men ett svagt minne säger mig att det var någon gång efter halv fem. Olivia reagerade som väntat när vi klev innanför dörren: hon blev väldigt glad av att se mig, men hon höll sig på avstånd från Micke. Det dröjde dock inte länge innan hon kände sig bekväm och det slutade med att hon ville att han skulle leka med henne. Han fick t.o.m. en puss på munnen efter att jag visade hur man gjorde. Vi hade inte räknat med det (varken jag, Micke, Madelen eller Anders) eftersom hon aldrig kramar eller pussar mig och då verkligen älskar hon mig!  Det var underbart att se eftersom det visar att han har god hand med barn (han gick så snällt med på det Olivia ville) samtidigt som Olivia blir mer social - vilket innebär att hon kan leka med oss båda när vi är och hälsar på istället för enbart mig.

Jag får inte glömma bort att nämna den största anledningen till besöket: Nelly - som det nya tillskottet skall heta. Hon vilade så sött på soffan när vi anlände. Jag ville inte verka påträngande eller störa hennes sömn, men jag kunde inte hålla mig från att sätta mig ned och stryka henne över pannan.  Efter en stund blev jag tillfrågad om jag ville hålla henne och jag tvekade inte en sekund! Det var magiskt och man insåg återigen hur mycket man verkligen längtar efter en egen familj. Det verkade t.o.m. som att Micke var sugen då han emellanåt inte kunde slita blicken från henne. Han fick också prova att hålla henne - efter att jag insisterade. Han vågade nämligen inte till en början då han, som jag, inte ville verka påträngande. Det gick dock hur bra som helst och hon sade inte ett ljud, utan sov vidare. Det togs tonvis med bilder också - varan majoriteten var på barnen.

Vi hann inte göra så mycket mer innan det var dags att åka hem. Vi satte oss i bilen kl.21:00 och var hemma i Västerås en och en halv timme senare - och där är vi nu. Bara detta som skall postas, sen är det dags att gå och lägga sig!

Denna kväll har vi haft besök av min vän Emma med familj - fästman och dotter. Vi har pratat om att ses i många år nu, men det har inte blivit av på grund av diverse anledningar. Det har bland annat varit svårt eftersom vi har bott relativt långt ifrån varandra, det har varit stressigt i skolan, ekonomin har inte tillåtit osv. Nu hade de dock vägarna förbi Västerås i samband med ett köp av bilbarnstol, så de passade på att göra ett pit-stop hos oss - äntligen!  Vi hann med att ta en fika (chokladbollar som jag hade bakat), prata strunt, kika på tv och kela med Angelica. Det var väldigt trevligt och vi ser fram emot att träffa dem snart igen.

Tack för blomman återigen.

Grattis till mina älskade vänner Madelen och Anders som under eftermiddagen fick en liten dotter.  Vi ser fram emot att hälsa på er när ni har kommit hem och slagit er till ro.

Det är den femte idag, vilket innebär att jag och Micke har varit tillsammans i en månad. Det har hänt mycket på den korta tiden! Vi har bland annat blivit sambos, han har sökt arbete här samt att vi har börjat planera inför vår framtid tillsammans - vad gäller hus och barn. Det är dock ingen som säger att det kommer att bli av riktigt än, men vi är väldigt säkra på varandra och det känns verkligen rätt.

Det är sex dagar sedan som hjärtat begav sig söderut för att arbeta en sista vecka för sin pappa, vilket innebär att det är ikväll han kommer hem! Det är sagt att han skall ta med sig de resterande sakerna - som han inte kunde knöckla in i bilen senast han var här. Det skall bli spännande att se om han kan få med sig sängen (som skall transporteras på taket!). Han har nämligen införskaffat en större då en nitto-säng är alldeles för trång för två pers. Det är givetvis underbart att vara nära varandra, men det kan också vara behövligt med extra utrymme - särskilt för mig som får ont i knäna om jag inte kan ha benen i en nittio graders vinkel.

Det enda som återstår nu är en adressändring. När det är ordnat är vi sambos även på papper!

         

Den andra matchdagen bjöd som väntat på en förlust, men det gjorde ingenting av den anledningen att vi hade roligt.  Det kändes dock som att vi presterade bättre under gårdagen, men det är det som är grejen med turneringar: resultaten varierar! Man kan inte vara världsbäst hela tiden, utan man måste ta ett nederlag för att kunna konstatera vad man kan utveckla. Vi har en match kvar (imorgon) och nu vet vi lyckligtvis hur vi inte skall agera ute på planen.

Den första och andra matchen är härmed avklarad - och det gick bättre än vi hade förväntat oss! Vi inledde den tre dagar långa turneringen med en vinst och avslutade dagen med en förlust. Vi gråter dock inte över det av den anledningen att Klenseratet (som vi hette) aldrig har vunnit en match i korp-/företagsem - om jag förstod det rätt.

Om man skall nämna den individuella prestationen måste jag säga att det märks klart och tydligt att det var ett tag sedan som jag spelade, men att det samtidigt syns att jag i grund och botten är innebandyspelare då koncentrationsförmågan och reflexerna fortfarande sitter i. Jag skulle dock behöva komma igång med träningen i och med att det är en aning ringrostigt, men det är inte aktuellt ännu - i och med att jag vill fokusera på en sak i taget och som det är nu är studierna viktigast.

Jag måste ha varit väldigt trött när jag gick och lade mig under gårdagen. Jag lyckades nämligen ställa in väckarklockan på helt fel tid - och det var ingen liten marginal heller! Det var tänkt att jag skulle kliva upp runt kl.10, men av någon anledning hade jag fått för mig att det var då jag skulle åka. Det innebär att jag har varit vaken en stund (cirka tre timmar), men det gör ingenting eftersom det betyder att jag inte behöver stressa - utan jag kan i lugn och ro göra mig i ordning innan det är dags att bege sig mot stationen. Jag kommer att ta direkttåget mot falun på grund av att det är billigare samt att det är bekvämare att inte behöva byta trehundra gånger innan man är framme. Denna gång lämnas Malte hemma. Han har dock utrustats med två stycken vattenskålar, en vattenflaska, en matskåll full i mat och det som var kvar i höpåsen. Han skall kunna klara sig på det i två dagar utan problem.