Struntar i Agnus Castus
Publicerat den

Jag slutade med Agnus Castus i söndags av den anledningen att jag inte orkar dricka det längre. Det är vidrigt och jag fick ångest av bara tanken på att behöva dricka det... Jag mår dåligt som det är (över barnlösheten och arbetslösheten) och det känns som att det är lika bra att eliminera alla faktorer som påverkar det psykiska välmåendet. Jag har också slutat med grapefruktjuicen, inte för att jag har tröttnat på den (det har jag dock gjort) utan för att jag skall ha ägglossning i dagarna. Hur det blir i nästa cykel är inte bestämt, men som det ser ut nu blir det bara Apoteket kvinna och Friggs D-vitamin - om ens det. Det är så tråkigt att behöva proppa i sig massa skit, vare sig man behöver det eller inte.
 
Skall det vara så jävla svårt att bli gravid?!
 



Sara

Även om det känns jobbigt att tänka på det så tror jag att barnlösheten hos er sitter psykiskt hos dig. Jag känner ju inte er men av allt jag läst. I din blogg så tror jag att ni skulle behöva ta en paus ett år och fokusera på något helt annat, en hobby eller ett projekt. Skulle du byta fokus och istället tänka att det vore olämpligt att bli gravid nu när du håller på med (vad det nu än är), så kanske det skulle hända. En vinkväll kan dessutom göra susen för att kunna slappna av mer. Hjärnan påverkar kroppen mer än man kan tro.

Svar: Jag vill inte vara otrevlig, men att man skulle bli gravid lättare av att slappna av är bara bullshit! Jag har varit gravid förut och då tog det sig på första försöket trots att jag levde i ett misshandelsförhållande och hade konstant ångest, var ständigt stressad och mådde extremt dåligt (hade självmordstankar). Hur förklarar du det?! De första sex månaderna med Mikael hade jag inställningen att blir det så blir det, att det inte gjorde någonting om det inte tog sig direkt eftersom förhållandet var så färskt. Jag erkänner att det började kännas jobbigt efter fyra månader, men efter att vi försökt i tio månader kände jag att jag inte orkade bry mig längre. Jag har accepterat tanken på att jag kanske aldrig kommer att bli mamma (jag vägrar provrörsbefruktning och adoption) och de senaste månaderna har fokuset legat på att försöka skaffa ett arbete. Jag mår inte längre dåligt över att jag inte har blivit gravid utan den sorg som jag kände i början har övergått till frustration, frustration över att inte veta vad det är som gör att jag inte har blivit gravid när jag har varit det förut. Om vi bara kunde få ett svar på vad det är som gör att det inte tar sig så hade jag struntat i allt som har med barn att göra. Det är just ovissheten som gnager något. Jag tänkte väldigt mycket på det här med barn i början, men nu orkar jag inte längre. Det känns som bortkastad tid och energi att tänka på något, att längta efter något som man kanske aldrig får. Just nu är spolningen vårt enda hopp. Jag tror inte att den kommer att ge resultat och om jag har rätt är risken stor att jag inte vill försöka längre, aldrig. Jag är inte den som brukar ge upp, men barn är väldigt känsligt för mig och jag orkar inte försöka hur länge som helst. Har jag inte blivit gravid innan årsskiftet får det vara...
Louise Hedblom



URL:




Ni får gärna kommentera, men tänk då på vad det är Ni skriver. Påhopp och nedlåtande kommentarer görs inget besvär utan raderas omedelbart!


NAMN
 

MAIL


URL





Spara?