"Var detta ditt bästa år hittills?"
Publicerat den
Inatt innan Dennis och jag skulle sova fick jag frågan:"Var detta ditt bästa år hittills?". Jag svarade ja, men när jag tänker efter så måste jag nog lägga till år 2006 på listan. Anledningen till att det var ett bra år beror på att det var då min högsta dröm gick i uppfyllelse. Jag började på innebandyprogrammet i Falun och flyttade hemifrån för första gången.
Jag hade under en längre tid sett fram emot att få lämna Smedjebacken och börja ett nytt liv, så när jag fick beskedet om att det skulle bli så kunde jag inte göra annat än att fälla glädjetårar. Jag minns ögonblicket som om det vore igår. Det var avslutning på innebandylägret, Rookie Camp. Mamma, pappa och Elias åkte till FK-arena för att hämta mig och min packning. När jag gick fram till dem för att hälsa sträckte mamma fram ett brev som jag öppnade. Där stod det att jag blivit antagen till innebandyprogrammet. Gud, vad glad jag blev!
Att flytta hemifrån för första gången är en stor upplevelse, speciellt om man får göra det själv. Det var både roligt och lärorikt då man lär sig så mycket. Ansvaret ökar då man måste ha större koll på saker och ting, men jag tycker inte att det var något problem.
Skolan gick bra fram tills Mars-07 då Rasmus gjorde slut, men innan dess presterade jag relativt bra. Jag tycker dock såhär i efterhand att jag hade kunnat presterat bättre, men jag drabbades även då av prestationsångest vad gäller innebandyn. Jag var ny i IBF Falun och deras motivering till varför jag inte fick spela var:"Vi vet inte vad du går för". Det kändes då lönlöst att ens försöka, vilket smittade av sig på skolan precis som det gjorde i år.
En positiv grej inom innebandyn var att jag emellanåt fick träna med elitdamerna - när någon av deras målvakter inte kunde. Det lyfte mitt självförtroende en bit och upplevelsen var väldigt rolig. Synd att jag var så dum och hoppade av skolan. Annars hade jag säkert fått träna mer med dem.
Med tanke på att jag blev mobbad under så gott som hela min uppväxt så mådde jag under år 2006 relativt bra. Det var dock under år 2007 som allting rasade.
Vad som hände mellan år 2006 och år 2010 behöver jag inte diskutera eftersom de flesta redan är medvetna om det. Varför var då år 2010 så bra? För det första så kändes det som att jag vid årsskiftet mellan år 2009 och år 2010 växte mentalt. Jag såg saker från en helt annan synvinkel och jag kände att jag vågade mer. Tidigare så tänkte jag alltid på hur folk skulle reagera om jag handlade på ett speciellt sätt eller sade någonting. Nu kan jag stå på mig och verkligen säga vad jag känner och tycker. Några fick även smaka på det.
En annan faktor har såklart varit Dennis. Om en vecka är det exakt 1 år sedan han hittade mig på Bilddagboken och vi började prata. Till en början pratade vi endast om piercingar då han funderade på om han skulle pierca ögonbrynet. Jag gav då honom skötselråd m.m. vilket var uppskattat. Han kallade mig även för expert när det gällde detta.
Efter det här med Niklas började vi att prata mer och vi kom allt närmare varandra. När jag första helgen i Februari var hemma hos Sara för att fira våra födelsedagar i efterskott upptäckte jag mina känslor för honom. Tidigare hade jag aldrig tänkt på det, men efter att Sara frågat efter hans mobilnummer - på skoj - och jag skrikit "NEJ, HAN ÄR MIN!" drog jag slutsatsen att jag faktiskt fanns någonting mellan oss.
Den kvällen gick vi till krogen för att dansa och jag hade två stycken som raggade på mig, men trots det kunde jag inte sluta tänka på Dennis. Jag dansade med en av killarna (som jag var bekant med sen tidigare då vi gick på Lorensberga samtidigt) och trots att han verkade ha en trevlig kväll samt att han sade till mig att jag var vacker kunde jag inte sluta tänka på Dennis, så jag dissade denna kille och åkte hem.
Dagen efter krogbesöket berättade jag detta för Dennis. Hur kvällen var, vad jag vräkt ur mig när Sara frågade efter hans nummer och att jag kommit fram till att jag hade känslor för honom. Han berättade då att även han hade känslor för mig, men att han inte vågade erkänna dem för mig pga. vår åldersskillnad. Varför skulle jag vilja ha en snorunge som honom? Jag frågade honom detsamma: Varför skulle han vilja ha en gammal kärring som mig?
2 ½ vecka efter att vi kommit ut med våra känslor för varandra var det dags för första mötet och det gick över förväntan. Dennis var rädd för att han skulle göra någonting fel, så han var ganska avvaktande även om det var han som tog initiativet till så gott som allt. Jag minns t.ex. när vi stod i köket efter min innebandyträning. Vi skulle precis till att äta och Dennis ville ha smörgås medan jag bestämt mig för att äta gröt. Han gjorde snabbt i ordning sina smörgåsar och ställde sig sedan bakom mig vid spisen. Han lade sina armar om mig och placerade sin haka på min axel. Jag blev glatt överraskad då jag trodde att han skulle vara väldigt blyg.
Resten av mötet orkar jag inte berätta om med tanke på att det redan finns skrivet här i bloggen. Förutom att vi hade en jobbig period med hans ex så har vårat förhållande varit väldigt bra. Över förväntan.
När vi hade varit tillsammans i 2 månader fick jag beskedet om att det inte fanns någon plats för mig i Falun, vilket gjorde mig förkrossad. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, så jag pratade med Dennis om detta. Han föreslog att jag kunde söka till Västerås eftersom han ändå skulle gå i skola där. Då kunde vi träffas när vi ville med tanke på att det då skulle vara närmare avstånd mellan oss. Tanken lockade, men jag visste inte hur jag skulle göra med boende då det verkade svårt att få tag i lägenhet i Västerås. Han sade då att jag kunde få bo med honom. Said and done. Jag kontaktade två skolor och fick klartecken från båda. Det vara bara att välja vilken jag ville. Det blev då John Bauergymnasiet då de ville att jag skulle börja direkt (detta var i Maj-10).
I slutet av juli flyttade vi ihop i vår lägenhet här i Pettersberg. Det kändes fantastiskt att få flytta ännu en gång, men att denna gång veta att jag inte är beroende av någon annan. Att jag kan ta hand om mitt eget liv samtidigt som jag bor med Dennis. Skulle det hända någonting så kan jag bo kvar.
3 ½ vecka efter att vi flyttat började skolan. Det kändes bra att äntligen vara tillbaka och verkligen få göra någonting av mitt liv. Att få gå en idrottsinriktad linje var som pricken över i. Perfekt.
Anledningen till att år 2010 blev ett så bra år berodde på att jag trodde på mig själv och tog tag i saker som för mig var viktiga. Jag har äntligen träffat en kille som behandlar mig som jag vill bli behandlad. Någon som tar mig för den jag är, som jag är.
Jag har börjat skolan igen, vilket känns bra då jag vet att jag säkrar min framtid. Att jag en dag kan få göra någonting som jag verkligen vill. Som jag verkligen trivs med.
Att få flytta var även någonting som jag värderar högt då många vet att jag absolut inte vill bo i Smedjebacken av många anledningen. Sedan tycker jag om att få ta ansvar och det får jag göra nu när jag inte bor hemma längre. När jag har eget boende. Givetvis med Dennis da, men det är jag som har koll på ekonomin osv. vilket jag själv har tagit på mig att göra.
En annan faktor till att år 2010 blev så bra var också rättegången. Att efter 1 år och 10 månaders väntan äntligen få ett avslut på denna hemska historia. Det är visserligen en punkt kvar, nämligen skadeståndet. Förutom det så känns det så fruktansvärt bra att det äntligen är över. Jag behöver inte längre bekymra mig över R, utan nu kan jag gå vidare med mitt liv.
År 2010 har alltså varit ett bra år för mig då det har hänt fler positiva saker än negativa, för ovanlighetens skull.
Hur detta år kommer att bli kan jag inte förutse nu, men i dagsläge står det mycket i planeringarna och vi får se hur mycket av det som faktiskt kommer att ske. Har jag tur prickar vi av allt och då kommer detta definitivt att vara det bästa året. Den som väntar får se. ;)
Vilket år har varit bäst enligt dig?
Jag hade under en längre tid sett fram emot att få lämna Smedjebacken och börja ett nytt liv, så när jag fick beskedet om att det skulle bli så kunde jag inte göra annat än att fälla glädjetårar. Jag minns ögonblicket som om det vore igår. Det var avslutning på innebandylägret, Rookie Camp. Mamma, pappa och Elias åkte till FK-arena för att hämta mig och min packning. När jag gick fram till dem för att hälsa sträckte mamma fram ett brev som jag öppnade. Där stod det att jag blivit antagen till innebandyprogrammet. Gud, vad glad jag blev!
Att flytta hemifrån för första gången är en stor upplevelse, speciellt om man får göra det själv. Det var både roligt och lärorikt då man lär sig så mycket. Ansvaret ökar då man måste ha större koll på saker och ting, men jag tycker inte att det var något problem.
Skolan gick bra fram tills Mars-07 då Rasmus gjorde slut, men innan dess presterade jag relativt bra. Jag tycker dock såhär i efterhand att jag hade kunnat presterat bättre, men jag drabbades även då av prestationsångest vad gäller innebandyn. Jag var ny i IBF Falun och deras motivering till varför jag inte fick spela var:"Vi vet inte vad du går för". Det kändes då lönlöst att ens försöka, vilket smittade av sig på skolan precis som det gjorde i år.
En positiv grej inom innebandyn var att jag emellanåt fick träna med elitdamerna - när någon av deras målvakter inte kunde. Det lyfte mitt självförtroende en bit och upplevelsen var väldigt rolig. Synd att jag var så dum och hoppade av skolan. Annars hade jag säkert fått träna mer med dem.
Med tanke på att jag blev mobbad under så gott som hela min uppväxt så mådde jag under år 2006 relativt bra. Det var dock under år 2007 som allting rasade.
Vad som hände mellan år 2006 och år 2010 behöver jag inte diskutera eftersom de flesta redan är medvetna om det. Varför var då år 2010 så bra? För det första så kändes det som att jag vid årsskiftet mellan år 2009 och år 2010 växte mentalt. Jag såg saker från en helt annan synvinkel och jag kände att jag vågade mer. Tidigare så tänkte jag alltid på hur folk skulle reagera om jag handlade på ett speciellt sätt eller sade någonting. Nu kan jag stå på mig och verkligen säga vad jag känner och tycker. Några fick även smaka på det.
En annan faktor har såklart varit Dennis. Om en vecka är det exakt 1 år sedan han hittade mig på Bilddagboken och vi började prata. Till en början pratade vi endast om piercingar då han funderade på om han skulle pierca ögonbrynet. Jag gav då honom skötselråd m.m. vilket var uppskattat. Han kallade mig även för expert när det gällde detta.
Efter det här med Niklas började vi att prata mer och vi kom allt närmare varandra. När jag första helgen i Februari var hemma hos Sara för att fira våra födelsedagar i efterskott upptäckte jag mina känslor för honom. Tidigare hade jag aldrig tänkt på det, men efter att Sara frågat efter hans mobilnummer - på skoj - och jag skrikit "NEJ, HAN ÄR MIN!" drog jag slutsatsen att jag faktiskt fanns någonting mellan oss.
Den kvällen gick vi till krogen för att dansa och jag hade två stycken som raggade på mig, men trots det kunde jag inte sluta tänka på Dennis. Jag dansade med en av killarna (som jag var bekant med sen tidigare då vi gick på Lorensberga samtidigt) och trots att han verkade ha en trevlig kväll samt att han sade till mig att jag var vacker kunde jag inte sluta tänka på Dennis, så jag dissade denna kille och åkte hem.
Dagen efter krogbesöket berättade jag detta för Dennis. Hur kvällen var, vad jag vräkt ur mig när Sara frågade efter hans nummer och att jag kommit fram till att jag hade känslor för honom. Han berättade då att även han hade känslor för mig, men att han inte vågade erkänna dem för mig pga. vår åldersskillnad. Varför skulle jag vilja ha en snorunge som honom? Jag frågade honom detsamma: Varför skulle han vilja ha en gammal kärring som mig?
2 ½ vecka efter att vi kommit ut med våra känslor för varandra var det dags för första mötet och det gick över förväntan. Dennis var rädd för att han skulle göra någonting fel, så han var ganska avvaktande även om det var han som tog initiativet till så gott som allt. Jag minns t.ex. när vi stod i köket efter min innebandyträning. Vi skulle precis till att äta och Dennis ville ha smörgås medan jag bestämt mig för att äta gröt. Han gjorde snabbt i ordning sina smörgåsar och ställde sig sedan bakom mig vid spisen. Han lade sina armar om mig och placerade sin haka på min axel. Jag blev glatt överraskad då jag trodde att han skulle vara väldigt blyg.
Resten av mötet orkar jag inte berätta om med tanke på att det redan finns skrivet här i bloggen. Förutom att vi hade en jobbig period med hans ex så har vårat förhållande varit väldigt bra. Över förväntan.
När vi hade varit tillsammans i 2 månader fick jag beskedet om att det inte fanns någon plats för mig i Falun, vilket gjorde mig förkrossad. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, så jag pratade med Dennis om detta. Han föreslog att jag kunde söka till Västerås eftersom han ändå skulle gå i skola där. Då kunde vi träffas när vi ville med tanke på att det då skulle vara närmare avstånd mellan oss. Tanken lockade, men jag visste inte hur jag skulle göra med boende då det verkade svårt att få tag i lägenhet i Västerås. Han sade då att jag kunde få bo med honom. Said and done. Jag kontaktade två skolor och fick klartecken från båda. Det vara bara att välja vilken jag ville. Det blev då John Bauergymnasiet då de ville att jag skulle börja direkt (detta var i Maj-10).
I slutet av juli flyttade vi ihop i vår lägenhet här i Pettersberg. Det kändes fantastiskt att få flytta ännu en gång, men att denna gång veta att jag inte är beroende av någon annan. Att jag kan ta hand om mitt eget liv samtidigt som jag bor med Dennis. Skulle det hända någonting så kan jag bo kvar.
3 ½ vecka efter att vi flyttat började skolan. Det kändes bra att äntligen vara tillbaka och verkligen få göra någonting av mitt liv. Att få gå en idrottsinriktad linje var som pricken över i. Perfekt.
Anledningen till att år 2010 blev ett så bra år berodde på att jag trodde på mig själv och tog tag i saker som för mig var viktiga. Jag har äntligen träffat en kille som behandlar mig som jag vill bli behandlad. Någon som tar mig för den jag är, som jag är.
Jag har börjat skolan igen, vilket känns bra då jag vet att jag säkrar min framtid. Att jag en dag kan få göra någonting som jag verkligen vill. Som jag verkligen trivs med.
Att få flytta var även någonting som jag värderar högt då många vet att jag absolut inte vill bo i Smedjebacken av många anledningen. Sedan tycker jag om att få ta ansvar och det får jag göra nu när jag inte bor hemma längre. När jag har eget boende. Givetvis med Dennis da, men det är jag som har koll på ekonomin osv. vilket jag själv har tagit på mig att göra.
En annan faktor till att år 2010 blev så bra var också rättegången. Att efter 1 år och 10 månaders väntan äntligen få ett avslut på denna hemska historia. Det är visserligen en punkt kvar, nämligen skadeståndet. Förutom det så känns det så fruktansvärt bra att det äntligen är över. Jag behöver inte längre bekymra mig över R, utan nu kan jag gå vidare med mitt liv.
År 2010 har alltså varit ett bra år för mig då det har hänt fler positiva saker än negativa, för ovanlighetens skull.
Hur detta år kommer att bli kan jag inte förutse nu, men i dagsläge står det mycket i planeringarna och vi får se hur mycket av det som faktiskt kommer att ske. Har jag tur prickar vi av allt och då kommer detta definitivt att vara det bästa året. Den som väntar får se. ;)
Vilket år har varit bäst enligt dig?
