Det visade sig att det var intressant trots allt
Publicerat den
När jag vaknade denna morgon kände jag ingen som helst lust att gå till kvinnojouren av den anledningen att det förmodligen inte skulle ge mig någonting i och med att jag mår psykiskt och fysiskt bra efter misshandeln. På vägen dit försökte jag dock vara öppen inför vad som skulle komma och det visade sig att det var ett bra beslut då mötet var ganska intressant, trots allt.
Som väntat kunde jag inte få den informationen som jag först ville ha av den anledningen att Maj-Gun ville fokusera på mig och inte på R och såhär i efterhand gör det ingenting eftersom jag vill avsluta det här kapitlet. Det kommer dock dröja minst ett år i och med att det kommer ta så lång tid för R att betala av skadeståndet. Sedan kan jag äntligen gå vidare med mitt liv till 100 % och aldrig mer behöva skänka honom en tanke.
Den information som jag faktiskt fick handlade om vad IDAP arbetar med/för och det var intressant, om jag ska vara ärlig. Vi gick igenom de olika ämnena som tas upp under gruppsammanskomsterna och det är alltifrån kontrollbehov till hur mannen tar ut sina aggressionen samt att de får arbeta med att komma fram till en lösning för hur mannen på bästa sätt skall hålla sig borta från sina raseriutbrott.
Vi diskuterade även om jag kände igen mig i det som tas upp under programmets gång och det gjorde jag absolut. Det gjorde även att jag fick bekräftat att det är såhär det är när man blir misshandlad samt att jag inte är ensam om det. Det finns tusentals kvinnor som upplever samma känslor som jag upplevde, så det var väl vad mötet gav mig. En förståelse för att jag faktiskt blev utsatt för ett brott och att mina känslor och mitt agerande är vanligt när det kommer till misshandlade kvinnor.
Detta var det första och sista mötet med kvinnojouren och trots att det inte tillförde så mycket i mitt liv tror jag att det kan ha varit nyttigt att få sitta och lyssna till detta.
Som väntat kunde jag inte få den informationen som jag först ville ha av den anledningen att Maj-Gun ville fokusera på mig och inte på R och såhär i efterhand gör det ingenting eftersom jag vill avsluta det här kapitlet. Det kommer dock dröja minst ett år i och med att det kommer ta så lång tid för R att betala av skadeståndet. Sedan kan jag äntligen gå vidare med mitt liv till 100 % och aldrig mer behöva skänka honom en tanke.
Den information som jag faktiskt fick handlade om vad IDAP arbetar med/för och det var intressant, om jag ska vara ärlig. Vi gick igenom de olika ämnena som tas upp under gruppsammanskomsterna och det är alltifrån kontrollbehov till hur mannen tar ut sina aggressionen samt att de får arbeta med att komma fram till en lösning för hur mannen på bästa sätt skall hålla sig borta från sina raseriutbrott.
Vi diskuterade även om jag kände igen mig i det som tas upp under programmets gång och det gjorde jag absolut. Det gjorde även att jag fick bekräftat att det är såhär det är när man blir misshandlad samt att jag inte är ensam om det. Det finns tusentals kvinnor som upplever samma känslor som jag upplevde, så det var väl vad mötet gav mig. En förståelse för att jag faktiskt blev utsatt för ett brott och att mina känslor och mitt agerande är vanligt när det kommer till misshandlade kvinnor.
Detta var det första och sista mötet med kvinnojouren och trots att det inte tillförde så mycket i mitt liv tror jag att det kan ha varit nyttigt att få sitta och lyssna till detta.
