För Er som tror att jag berättar precis allt här i bloggen har fel, men eftersom jag vill att Ni ska veta varför jag är som jag är tänkte jag att jag skulle berätta något som många kanske inte vet: En av anledningarna till att jag är en sån som inte går ut så ofta och umgås med mina kompisar så beror på att jag lider av social fobi. 

För Er som inte vet så är social fobi en psykisk störning som karakteriseras av rädsla för sociala situationer. Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv.

Det kan vara mycket besvärligt att ha ett fungerade liv när man har social fobi; vardagliga saker som att jobba, gå i skolan, åka buss och handla är ofta väldigt jobbiga. Situationer där uppmärksamheten riktas mot personen kan vara speciellt jobbiga, som till exempel att redovisa eller hålla tal inför en grupp människor. Därför börjar dessa personer ofta att isolera sig mer och mer. 

För 1 år sedan gick jag regelbundet till en psykolog här i Smedjebacken för att försöka att bearbeta allting och strax innan jag slutade att gå på mottagningen diagnotiserades jag som paranoid. 

Paranoia är en personlighetsstörning och personer med denna typ av störning är misstänksamma och de tenderar att tolka erfarenheter och upplevelser negativt. Eftersom de förväntar sig att behandlas illa eller utnyttjas söker de ständigt efter tecken på att de blivit lurade och utnyttjade. Andra människors neutrala eller till och med vänligt avsedda handlingar kan uppfattas som fientliga eller hotande, vilket påverkar relationer med familj, arbetskollegor och andra. Personer med paranoid personlighetsstörning kan utan anledning tvivla på och ifrågasätta vänner och kollegors lojalitet och pålitlighet. De är ofta fientliga och reagerar med ilska på kränkningar, som de har svårt att glömma och förlåta.

När Ni läser igenom detta kanske ni inser varför jag har agerat som jag har gjort. Jag ska inte vara taskig mot mig själv, men man skulle kunna säga att jag inte har varit riktigt "frisk" i huvudet. Alltså kunde det inte gå mer än fel mellan mig och Björn. Han visste dock vad jag led av innan vi blev tillsammans och han sa att han kunde hantera det.

Det var under mobbingens sena år som jag utvecklade den sociala fobin och min paranoia. Eftersom jag inte har haft styrkan att ta itu med det har det bara växt sig större och större. Jag har därför bestämt mig för att jag ska ta itu med detta en gång för alla, men då kan jag inte pressa fram en förbättring. Jag måste ta ett steg i taget annars mår jag bara dåligt.

Ni ska inte tro att jag alltid har varit såhär, utan jag har faktiskt varit normal jag också. Det är klart att man inte är helt frisk i huvudet efter att ha blivit mobbad under nästan hela uppväxten, regelbundet misshandlad av en man man älskat, genomgått en förlossning av sitt döda barn och blivit bedragen. Om man förväntar sig att man ska gå normal ur det så borde man tänka om. Man får problem. Så är det bara.

Jag har iaf insett att jag har problem som jag måste ta itu med. Jag vägrar inleda ett förhållande med någon innan jag har fått bort mitt beteende. En del av mig kommer nog alltid att ha social fobi och vara paranoid, men jag vill få ner det på en nivå så att det går att leva med det. Det är mitt mål just nu.

Jag hoppas att ni efter detta inlägg har lite större förståelse för min situation. ♥