I tre och ett halvt år levde Katarina, 37, tillsammans med en man som misshandlade henne både fysiskt och psykiskt. Hon förstod att det var fel av honom att slå, men känslorna höll henne kvar.

- Kvinnor som tagit sig ur ett misshandelsförhållande måste se sig själva som överlevare, för det är just vad det handlar om, att överleva, säger Katarina.

I dag har det gått nästan tio år sedan hon levde tillsammans med den man som misshandlade henne. En relation som började precis som alla andra kärlekshistorier börjar.

Starka känslor
- Jag träffade mannen i mitt liv helt enkelt. Han var ingen galning, utan en spännande man, jättecharmig och rolig.

Under de första månaderna var de tillsammans från och till, men de kom alltid tillbaka till varandra. Den känslomässiga kopplingen mellan dem båda var stark.

Som så många andra nyförälskade drog hon sig undan sina vänner och umgicks allt mer med honom. Så här efteråt kan hon se hur förhållandet successivt förändrades.

- När man är nyförälskad och träffar en helt ny människa sätter man inte alla de gränser man borde. Antagligen av rädsla för att bli lämnad. Och det är ju ingen man som slår på en gång, för då skulle man reagera.

Hot om våld
Efter att de varit tillsammans ett tag så började den psykiska misshandeln. Han började kontrollera saker i hennes vardag. Han tyckte till exempel inte om att hon pratade i telefon, och kunde bli väldigt arg.
- Till slut valde jag bort att tala i telefon, det var lugnast så.

Så småningom började han att hota med våld. Det hände att han slog sönder saker och han var elak mot hennes katter.

Första slaget kom efter att de varit tillsammans i tio månader, vid ett tillfälle då han var onykter.
- Alkoholen var en bra ursäkt till det som hände, för oss båda.

Misshandeln fortsatte, både när han drack och när han inte drack.
- När han inte drack fick våldet helt enkelt andra förklaringar, att han var på dåligt humör helt enkelt.

Hon beskriver det som att gå på snäckskal, med en ständig osäkerhet för att det skulle brista.
- Det är svårt att i efterhand beskriva exakt hur det kändes. Jag kände vanmakt och maktlöshet, och stundtals inget annat än gränslös förtvivlan. Men samtidigt när allt var bra en gränslös kärlek till honom.

Hela tiden bar hon på skuldkänslor för att hon inte gick.
- Jag trodde att folk skulle döma mig. Jag visste hela tiden att det inte var mitt fel att han slog, att det var han som var sjuk. Men jag kände en stor skuld för att jag inte gick.

Anmälde honom
Till slut gick våldet så pass långt att hon polisanmälde honom.
- Han hade slagit sönder hela lägenheten, och jag var gravid. Jag var rädd och arg.

- Jag blev väldigt bra bemött från polisen, de trodde på mig. Men det var ett enormt steg att dra in rättsmaskineriet i sitt privatliv.

Då såg hon anmälan som en länk till tryggheten och livet, bara han fick hjälp så skulle allt bli bra.
- Det enda jag kunde tänka var att jag håller på att bli ihjälslagen, kan någon hjälpa honom så att han slutar slå. Jag tänkte inte på att jag behövde hjälp.

Under den första rättegången var även han tacksam för att hon hade anmält honom.
- Efter den första rättegången trodde jag verkligen att det skulle bli skillnad. Att han skulle sluta.
Men det blev ingen skillnad. Hon anmälde honom igen och igen, och han övergick till att hävda att hon var psykiskt sjuk och ville honom illa.

Efter att han försökt strypa henne med en sladd hamnade han till slut i fängelse.
- Jag kunde ha dött den gången och tänkte bara att nu får han ta konsekvenserna.
Fängelsedomen kändes som en upprättelse för henne.

Stannade kvar ändå
Men trots allt stannade hon kvar. Reaktionerna när hon sökte hjälp var att självklart ska du lämna honom, självklart ska du hata honom. Men för Katarina var det inte lika självklart att hata. Hon protesterade hela tiden mot våldet, men var känslomässigt fast.
- Det var dubbla känslor, förnuftigt så förstod jag att det som hände var fel, men inte känslomässigt.

För att orka vardagen anammade Katarina en mängd överlevnadsstrategier. Hon normaliserade våldet, började använda tabletter som så småningom ledde till att hon hamnade i missbruk. Samtidigt sköt hon bort föräldrar och vänner allt mer.
- Jag puppade helt enkelt in mig i skygglappar för att inte se vad som egentligen hände.

Under de år som misshandeln pågick gjorde hon flera försök att ta sig ur förhållandet, men återvände alltid.
- Jag befann mig hellre i helvetet där jag hade lite kontroll än utanför helt utan kontroll. Jag hade tappat hoppet och var rädd för att lämna honom.

Till slut lämnade hon
Hon var 27 och kände sig gammal, liten, rädd och skitig. Fylld med självförakt och psykiskt utmattad efter flera års misshandel.
- Det var en lång stegvis process att ta sig ur. Men till slut kom jag till en punkt då det kändes som att jag bara hade tre alternativ; att ta livet av mig, att be honom att döda mig eller att börja planera mord på honom. Jag såg inga andra utvägar.

Alternativen skrämde henne så pass mycket att hon bestämde sig för att delta i en självhjälpsgrupp för kvinnor i destruktiva förhållanden. Hon hade hört talas om behandlingen redan ett par år tidigare men det var först nu hon var redo att gå den.

Behandlingen innebar att hon var tvungen att resa bort i tio dagar.
- Och det räckte för att jag skulle lyckas bryta ekorrhjulet. Jag fick träffa andra kvinnor med liknande erfarenheter, och vetskapen om att det inte bara var jag som befann mig i den här situationen gav mig en gnutta hopp.
Efter de tio dagarna återvände hon aldrig till mannen.

Svårt släppa taget
Men det svåraste kom sen, att våga släppa taget om det gamla.
- Det svåra var att släppa kontrollen. Att inte ha kontakt med honom innebar att jag heller inte hade någon kontroll på honom längre. Och det var svårt att helt plötsligt leva i ett lugn efter så många år av turbulens.

Efter lämnandet följde en lång process för att hitta tillbaka till sig själv igen.
- Under de här åren hade jag utplånat mig själv. Det var viktigt att bli medveten om mina mönster, mina värderingar och mina känslor. Att förstå att det faktiskt handlar om mina mänskliga rättigheter.

Med hjälp av självhjälpsgrupper, terapi och inte minst tidens gång har hon i dag återvänt till ett normalt liv.

Tror fortfarande på kärleken
Trots allt som hänt tror Katarina fortfarande på kärleken.
- Det som förstördes i förhållandet var tron på mig själv, inte tron på att man kan hitta någon att dela sitt liv med.

I dag har livet gått vidare. Katarina är en överlevare.
- Det gäller att trots allt vända det hemska som hänt till något positivt, i dag kan jag se det som att jag fick gåvan att hitta mig själv.

Fotnot: Katarina heter egentligen någonting annat.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22736&a=275355