För Er som inte har hängt med i min blogg så länge tänker jag nu berätta lite grann om vad jag var med om för inte så länge sedan så att ni inte undrar över det här med polisutredningen. Det är inte jag som har gjort någonting, utan jag har blivit utsatt.

När jag var 17 år inledde jag ett förhållande med en kille, R, som jag lärde känna via en gemensam kompis när jag var 14 år. Vi växte upp i samma by i Dalarna, men eftersom han var lite äldre än mig hade han såklart fått jobb och flyttat till Stockholm. Till en början hade vi ett distansförhållande, men efter 3 månader kände vi att det blev alldeles för jobbigt att pendla och jag flyttade därför in hos honom.

Allting kändes toppen och jag var otroligt lycklig, tills en dag då allt vände. Efter att ha bott tillsammans i 3 månader började jag se antydningar till aggressioner hos honom och en eftermiddag i början på hösten fick jag smaka på hans vrede för första gången.

Han hade varit ute och festat i samband med jobbet och eftersom jag inte ville vara ensam hemma med katterna vi precis hade köpt bjöd jag därför hem en kompis som jag träffat i min nya skola. När han kom hem mitt i natten var det inga problem, utan han gick och lade sig på soffan för att sova. På morgonen när alla hade vaknat gick han direkt in i sovrummet, startade datorn och bad oss att vara så tysta som möjligt. Fanny och jag tittade på tv i vardagsrummet, men R tyckte att vi hade alldeles för hög volym och bad min därför att sänka eftersom han hade huvudvärk pga. baksmällan.

Jag sänkte volymen på tv:n och vi började därför att prata istället. Även då bad han oss att vara tysta och det slutade sedan med att han sa åt mig att komma in i sovrummet. Han stängde dörren, tog  tag i min käke och kastade ner mig i sängen. Han ställde sig sedan över mig, tryckte till hårt om käken och frågade om det var för mycket begärt med lite lugn och ro.

Efter det gick jag med gråten i halsen ut i vardagsrummet och Fanny såg direkt på mig att någonting var fel, men jag vågade inte berätta att han blivit arg på mig. Det slutade sedan med att jag följde med henne ut så hon fick gå hem.

Det tog mig ett tag innan jag kunde glömma vad som hänt och lugna ner mig. Jag försökte intala mig själv att det här var en engångsförteelse och att det aldrig skulle hända igen, men så blev det tyvärr inte. Det dröjde inte länge innan samma sak hände igen och även denna gång fanns det alkohol med i bilden. Jag försökte då övertala mig att det här endast skulle hända då han varit ute och festat med jobbet.

När festande inte längre stod på schemat kände jag att jag äntligen kunde slappna av. Tji, fick jag! Nu började det att hända slumpvis och det kunde ske när han t.ex. missuppfattade någonting jag sa eller om jag inte gjorde som jag blev tillsagd. Han var nämligen en riktig latmask och eftersom han ansåg att det var viktigare att jobba och tjäna in pengar än att gå i skolan och skaffa sig en utbildning så fick jag göra allting i hemmet.

Om jag t.ex. inte lagade mat och serverade honom kunde det sluta med att jag fick stryk. Jag var den som tog hand om allt, t.o.m ekonomin fast det var han som tjänade ihop 94,5% av pengarna vi hade varje månad. Han var en karl som tyckte att kvinnan skulle sköta allting i hemmet. Att kvinnor inte hade någonting att säga till om, så jag levde ju efter det eftersom jag älskade honom och ville vara honom till lags.

Jag fick sköta i princip allt och när jag hade betalat alla räkningar och handlat så brukade han kolla kontot för att se hur mycket vi hade kvar som han kunde spendera på sitt spel (World Of Warcraft). Om det inte fanns tillräckligt med pengar brukade han bli så pass arg att han misshandlade mig ordentligt. Jag minns att han vid flertal gånger tagit stryptag på mig, lyft upp mig från golvet och dunkat mitt huvud i väggen just bara för att vi inte hade så mycket pengar som han hade räknat med.

Ju längre tiden gick desto mer stryk fick jag ta. Jag minns en gång då han slog mig blodig bara för att jag inte ville ligga naken inför honom. Efter det trodde jag att han skulle sluta, men så blev det tyvärr inte. Det blev i själva verket tvärtom. Misshandeln kom nu nästan dagligen och den var så allvarlig att jag fruktade för mitt liv. 

6 månader efter första slaget blev han förflyttad inom jobbet och vi kände då att det skulle bli en nystart för oss. Det kändes jättebra eftersom vi skulle flytta tillbaka till byn där vi båda är uppväxta. I början kändes allting jättebra och misshandeln minskade.

När vi hade bott i lägenheten i 1 månad blev jag gravid. Till en början var vi båda jätteglada och vi ville definitivt behålla det. Jag gick ofta med ett leende på läpparna, men när jag gått några veckor in i graviditeten började hans aggressivitet att komma tillbaka. Jag minns att han vid ett flertal gånger kastat mig i golvet, sparkat på mig och skrikit:"Du ska vara jävligt glad över att du är gravid!".

När jag var gravid i v.9 stod jag en lördagkväll och lagade pannkakor. Jag skulle grädda den första pannkakan och insåg sen när jag skulle vända på den att jag tagit för lite smet. Därför valde jag att slänga den eftersom den var så pass klibbig och söndertrasslad att det inte var någon idé att äta den. R kom efter en stund in i köket, såg pannkakan och sa:"Varför har du kastat den? Jag kunde ju ha ätit upp den." Mitt svar blev då att jag inte kunde veta det. Trots att jag sa det i samtalston blev han rasande och ni kan nog föreställa er vad som hände sen.

Han tog tag i käken som han brukade göra, tryckte till tills jag fick så pass ont i kinderna att jag knappt kunde gapa. Sedan tog han tag om min hals, lyfte upp mig mot kylskåpet och dunkade huvudet i det. Han höll kvar mig i halsen och gick sedan mot dörren som går mellan sovrummet och köket. Då lyfte han upp mig 2-3dm ovanför golvet så att jag knappt kunde andas, dunkade huvudet i dörren, kastade mig på golvet och sparkade på mig. Till en ren reflex skrek jag och hans svar blev då:"Skrik som om jag höll på att döda dig. Gör det bara!".

Efter den kvällen rasade allting samman och det slutade med att jag ställde ett ultimatum: Sök hjälp eller förlora mig. Det slutade då med att han blev inlagd på psyk i Säter under 3 dagar, men det hjälpte ingenting trots att han medicinerades med antidepressiva. Han slarvade nämligen med tabletterna och hans humör blev då ännu värre än det var tidigare.

För er som undrar så valde jag att inte behålla barnet då jag inte ville utsätta det för samma smärta som jag fick utstå. Jag kände att jag gjorde barnet en tjänst genom att låta "henne" somna in.

Många frågar sig kanske hur jag kunde vara så dum som stannade. När han slog mig sa han 9/10 ggr:"Varför gör du såhär?". Jag intalade mig därför att jag förtjänade att bli misshandlad och därför stannade jag. Det var första gången jag bodde tillsammans med någon och visste inte riktigt hur ett samboförhållande skulle vara.

Han manipulerade mig och fick mig att tro att jag hade gjort mig förtjänt av varje litet slag, fast jag såhär i efterhand vet att hela ansvaret låg hos honom. Man har alltid ett val och han kunde ha valt att inte slå mig. Visst, jag kunde ha valt att gå också, men eftersom jag blev så pass manipulerad var det jättesvårt.

Det tog mig 1 år innan jag klarade av att lämna honom och såhär i efterhand känner jag att det var det bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. Det jag har beskrivit för er är inte ens en bråkdel över vad som har hänt och det kanske inte låter så märkvärdigt i era öron, men om jag inte hade tagit mig ur det här förhållandet så hade jag varit död idag.

Det har varit jobbigt för mig att skriva detta inlägg, men jag valde att göra det eftersom jag så gärna vill hjälpa andra. Jag vet att det finns fler tjejer som lever i misshandelsförhållanden, men som känner att de inte kan ta sig därifrån. Jag säger bara:Gå medan ni ändå har livet i behåll. Det blir aldrig bättre.

Det är lite över 1 år sedan som sista slaget kom och jag valde att polisanmäla honom i december -08. Just nu är jag mitt uppe i en polisutredning och har precis fått besked om att jag blivit tilldelad advokat. Nu väntar jag bara på rättegång. Jag tänker stå på mig, för man behandlar inte en annan människa på det här sättet.

Så om ni skulle se tecken på aggressivitet så ta tag i det direkt. Hjälpen är nära och det finns stöd att få. Ta ingen skit! Ni är värda så otroligt mycket bättre.