Det är snart fem veckor sedan som hjärtat bestämde sig för att han skulle bosätta sig hos mig, i Västerås. Han hade rikligt med saker, så han hade inte möjlighet att ta med sig allting på en och samma gång utan han fick ta det i två omgångar - den första var lördagen den 21:a januari och den andra var lördagen den 4:e februari. Det är skrämmande vad dagarna går fort! Vi har snart varit tillsammans i två månader. Det kändes som att det inte var länge sedan vi träffades, men det känns samtidigt som att vi har varit tillsammans längre än vad vi faktiskt har varit. Det är svårt att förklara, men jag antar att det finns de som har upplevt den känslan. Det är dock inte det jag skall prata om, utan jag ville bara berätta att Micke äntligen har gjort en adressändring! Det innebär att han bor här även på papper. Det har i och för sig ingen betydelse eftersom vi är sambo oavsett, men det blir mer verkligt när bådas post kommer till ett och samma ställe - så nu är det klart!  Bara resten kvar da (vad som menas med det är en hemlighet tillsvidare).

Det händer regelbundet att jag halkar efter med uppdateringen (pga. att jag har viktigare saker att göra samt/eller att jag inte har någon lust) och när det väl händer brukar jag skapa en handskriven lista där jag antecknar datum, rubrik och innehåll så att man inte glömmer någonting - jag älskar trots allt att blogga.

När jag under dagen skulle kontrollera listan och eventuellt uppdatera den såg jag att hjärtat skrivit att han tyckte att jag skulle publicera ett inlägg där jag skriver att han är bäst, så här kommer det:"Micke är bäst!". Jag bjuder på en bild också.  Han är så vacker, mitt hjärta.

Jag måste bara säga att han gör mig så lycklig - även om jag emellanåt kan vara en aning nere eller rent av deprimerad. Det är dock inte han som är orsaken till det, utan jag påverkas något enormt av studierna. Det känns nämligen som att man måste viga majoriteten av sitt liv åt att prestera, vilket leder till prestationsångest och, om man har otur, spruckna förhållanden (om man prioriterar fel). Han är då underbar som påminner mig om att det snart är över och att vi då kan påbörja det liv som vi drömmer om. Det är någonting som jag ser fram emot - väldigt mycket!

Jag älskar dig, Mikael. Du skulle bara veta.

Det är den femte idag, vilket innebär att jag och Micke har varit tillsammans i en månad. Det har hänt mycket på den korta tiden! Vi har bland annat blivit sambos, han har sökt arbete här samt att vi har börjat planera inför vår framtid tillsammans - vad gäller hus och barn. Det är dock ingen som säger att det kommer att bli av riktigt än, men vi är väldigt säkra på varandra och det känns verkligen rätt.

Det är sex dagar sedan som hjärtat begav sig söderut för att arbeta en sista vecka för sin pappa, vilket innebär att det är ikväll han kommer hem! Det är sagt att han skall ta med sig de resterande sakerna - som han inte kunde knöckla in i bilen senast han var här. Det skall bli spännande att se om han kan få med sig sängen (som skall transporteras på taket!). Han har nämligen införskaffat en större då en nitto-säng är alldeles för trång för två pers. Det är givetvis underbart att vara nära varandra, men det kan också vara behövligt med extra utrymme - särskilt för mig som får ont i knäna om jag inte kan ha benen i en nittio graders vinkel.

Det enda som återstår nu är en adressändring. När det är ordnat är vi sambos även på papper!

De senaste dagarna har varit underbara och en aning pirriga av den anledningen att jag har haft en karl på besök - närmare bestämt Micke. Han anlände som planerat under torsdagskvällen. Jag hade dock inte väntat mig att han skulle hitta den exakta byggnaden då man inte kan se siffran när man kommer ifrån motorvägen. Jag blev därför väldigt förvånad när han svängde in på parkeringen. Det var i det ögonblicket som nervositeten kom ordentligt och det var nästan så att jag inte vågade gå ned och låsa upp dörren åt honom (man måste ha en särskild nyckelbricka för att komma in), men det kändes inte som att man skulle göra ett gott första intryck om man lät honom stå och vänta på att någon skulle in/ut. Han behövde lyckligtvis endast vänta i någon enstaka minut medan jag samlade mig. Det var dock bortkastat av den anledningen att man blev ännu mer nervös och pirrig när man såg honom samt fick en kram. Han var vackrare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det var relativt stelt de första minutrarna och vi sade i princip ingenting. Det blev dock avsevärt bättre efter att jag hämtat ett täcke i sovrummet som vi delade på. Det dröjde i och för sig en stund innan Micke vågade ta en bit av det, men det var också då som det kändes mindre nervöst och som han vågade kyssa mig för första gången. Han gjorde det visserligen inte direkt, utan han väntade någon timme och slog till när jag minst anade det - jag hade precis slutit mina ögon och dragit en djup suck av välbehag. Det var magiskt!

Vi lade oss relativt sent den första natten, vilket resulterade i att jag inte kunde sova. Micke däremot snarkade på och pratade i sömnen. Jag uppfattade dock aldrig vad han sade, men det var säkerligen bara struntprat. Han verkade sova gott iaf, vilket var huvudsaken. Han vaknade inte förrän vid lunchtid, vilket innebär att halva dagen försvann. Det gjorde dock ingenting av den anledningen att vi inte hade någon som helst aning om vad den hade att bjuda på. Det slutade med att vi svängde förbi stan en sväng då han behövde kolla på skor samtidigt som han ville köpa godis.

Vi gjorde ingenting särskilt nästkommande eftermiddag, utan det började inte hända saker förrän framåt kvällen. Micke ville nämligen bjuda ut mig på restaurang, men eftersom jag inte har någon som helst aning om vilka som är prisvärda och framförallt bra gick vi runt halva stan i någon timme. När vi var inne på sista varvet bestämde vi oss för Akropolis - som serverar rätter av grekisk karaktär. Jag minns inte riktigt vad Micke beställde, men ett svagt minne säger mig att det var fläskfilé charlesmagne. Jag brukar vanligtvis vara väldigt liten i maten, så det fick bli en portion pasta bolognese för min del (gick på säkra kort då jag inte ville beställa någonting som visat sig vara äckligt). Det var en aning kyligt i salen, men det gjorde ingenting i och med att man hade gott sällskap som gjorde en varm - inombords.

Det har inte hänt någonting mer som är värt att nämna mer än att det har varit en underbar helg. Det jobbigaste var ögonblicket då Micke svängde ut från parkeringen och begav sig hemåt. Hade det inte varit för studierna och praktiken kunde jag ha följt med honom! Det är sagt att vi skall ses snart igen, men exakt när är inte fastställt eftersom jag måste se över ekonomin när räkningarna har kommit. Resan är nämligen allt annat än billig - kostar minst en tusenlapp. Det hindrar mig dock inte från att boka en biljett och sätta mig på tåget. Jag har verkligen kärat ned mig i den här karln.

Det var någon som undrade om det är så att jag inte kommer att bli tillsammans med Dennis igen och det stämmer mycket riktigt. Vi har kommit överens om att inte ge det en sista chans av den anledningen att vi har olika värderingar samtidigt som vi har olika mål med våra liv. Han vill bland annat satsa på en militär karriär och njuta av att han äntligen har blivit vuxen medan jag vill bilda familj inom en snar framtid och eventuellt satsa på en idrottskarriär efter det - antingen som utövare eller ledare.

Den största anledningen till att vi har beslutat att det är såhär det får bli är åldersskillnanden samt våra livserfarenheter. Jag har bland annat hunnit med att göra saker som Dennis inte ens har haft en tanke på och det påverkar ett förhållande mer än man tror. Likadant med åldersskillnaden - även om tre år inte anses vara så mycket. Det var det dock för oss i och med att det var jag som var den äldre. Man säger att kvinnor mognar snabbare än män och vi kände av det båda två. Vi är dessutom inte kära i varandra (och har inte varit på länge), utan vi misstänker att vi övervägde att ge det en sista chans av den anledningen att vi kommer väldigt bra överens samt att vi passar väldigt bra ihop. Det innebär dock inte per automatik att man skall ha ett förhållande, utan man kan vara vänner lika gärna - särskilt i en situation där det har varit struligt pga. att man vill olika saker. Vi skils lyckligtvis som väldig goda vänner i och med att vi fortfarande tycker väldigt bra om varandra. Någon återförening kommer det däremot inte bli, utan vi har sagt att vi skall gå vidare med våra liv.